En monolog som förvisso innehåller en hel del humor, men underliggande finns ett konstant svart stråk. Detta är en nämligen en berättelse om skoltidens utanförskap, mobbing och en oförstående vuxenvärld.
Under en säng ligger en tonårspojke och sjunger för sin fågel, en Zebrafink – en nomadisk stannfågel med ett utbredningsområde i Indonesien och i merparten av Australien – dessutom en mycket vanlig burfågel.
Fågeln heter Pontus. Pojkens vän och trygghet. Carlos drömmer om att passa in bland de övriga klasskamraterna men lever i ett utanförskap med endast en fristad – teatern. Men när slutligen även teaterscenen under ledaren Rakel förvandlar pojken Carlos från en osynlig ingen till en okänd bög, ja, då slutar pojken sjunga för sin fågel. Den sista trygga platsen finns inte längre samtidigt som mobbingen tas till en ny fysik nivå. Carlos får stryk av sina klasskamrater. Läraren Barbro väljer med tydlighet att inte förstå.
Det är hjärtskärande och samtidigt mycket effektivt berättat. Med endast kroppen och rösten som verktyg lyckas Carlos Romero Cruz gestalta ett flertal karaktärer med smidighet, trots deras inbördes olikheter. Det tenderar att vara stereotyper, men just i detta sammanhang fungerar det fint.
"Zebrafinken" är Carlos Romeo Cruzs examensföreställning från Stockholms dramatiska högskola – en berättelse baserad på hans eget liv och händelser i tonåren. Just den vetskapen ger föreställningen extra svärta.
Detta har hänt och det är fruktansvärt med vilken effektivitet en skör tonåring kan dömas av sin omvärld och tillintetgöra självkänslan. Det är inte för inte som Carlos ber till Gud, inte bara en, utan många gånger, om att få slippa vara den han är.