Hon bar alltid turban – en norrbottnisk berättelse

Kritikern Jan Olov Nyström läser, "Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort" av Gustav Bergström, och möts av ett utsnitt av uthållig kärleksförklaring med lätt sorgsen grundton, till en norrbottnisk historia.

Gustav Bergström berättar om en svunnen tid i Norrbotten i hans bok " Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort".

Gustav Bergström berättar om en svunnen tid i Norrbotten i hans bok " Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort".

Foto: Sofia Runarsdotter

Recension2024-09-18 07:33
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Litteratur

Titel: Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort

Författare: Gustav Bergström

Förlag: Norstedts

Säg Rävjägarn och minst hälften av dina bekanta ler förnöjt och tittar upp från mobilen. Den underfundige pitbon som med pedagogisk utförlighet redogör för allt det som nyss blivit historia, den vackert patinerade berättelsen om välståndets stora årtionden, dess föremål, gårdar och människor. På nätet förstås. Norrbottniskt lagom återhållsam, en uthållig kärleksförklaring med lätt sorgsen grundton, historia är ju det ohjälpligt förlorade. 

undefined
Gustav Bergström är aktuell med boken" Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort".

Nu gör Gustav Bergström bok med samma tematik under titeln ”Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort”. En bok utan några som helst bilder, samtidigt en text som får mig att tänka på skolplanschens bilder, dess kavalkad av allt som måste återges, dess sakliga vänlighet för att lyfta fram ting och händelser. Den talande detaljen, de mest utmärkande dragen hos de mest utmärkande människorna i byn med ett femtontal gårdar. 

Jo, alla kände alla och de färdas genom Bergströms relation tillsammans med alla föremål som måste sättas i stånd och rustas upp. Så att minnet kan fortsätta fästa i masonitöverdragen, strömma genom radiogrammofonen som återfår sin låt, rymmas i ladan som getts nya grundstockar. Minnet, minnet, episoderna, hur farbror Martin satt tårögd i arbetarbussen när lillefar Stalin lämnade jordelivets terror 1953, hur traktorernas avgasrör gnistrade och liknade drivhusblomster i den iskalla maskinhallen, och hur Emil Holmgrens träben gav mönster i den nylagda parketten. Icke att förglömma. 

Ett utsnitt av hur det var, det är någonstans i Pitetrakten, någonstans där världen börjar och först visar upp hela fasta galleriet. Scenen är inte teatern, scenen är minnet av en byavardag som inte längre existerar, skuggvärlden, skuggfigurerna som skrider fram med sina flyende repliker. 

Det är allt så självklart och planschen tycks oändligt utsträckt, färgerna klara, konturerna alltid markerade, den goda vilja att framlägga vad som hänt och vad som fanns är utan slut. Innan berättaren så återvänder till Stockholm, där han bor och arbetar. Med tanken, lätt gnagande, att en gång återvända för gott, in i den kärleksömma planschen om förfluten tid.