I det melankoliska scoutlÀgerdramat Moonrise kingdom slog Wes Anderson-faktorn i taket. Trodde jag.
Med The grand Budapest hotel har den hÄrt arbetande hipstern nÀmligen övertrÀffat sig sjÀlv i att vara just andersonskt raffinerad och nördigt precis.
PÄ ett stÄtligt lyxhotel blir consiergen Gustave och den nya lobbypojken Zero Mustafa oskiljaktiga. Det Àr 1930-tal och det mullrar orovÀckande i den Tintin-besjÀlade republiken Zubrowska.
En död Ànka och ödet för hennes enorma förmögenhet blir den tÀndande gnistan i en mustig skröna med lika delar nostalgiskt pojkboksÀventyr, tÄgkupésdramatik och parfymerade tygnÀsdukar. Liksom ett fÀngelseavsnitt dÀr fÄngarna givetvis bÀr svart-och-vitrandiga drÀkter och grÀver sig ut med smÄ, smÄ hackor.
Wes Anderson anklagas ibland för att vara bara yta och stil, men jisses vilken stil han bjussar pÄ. Man skulle kunna skriva en avhandling om alla lustiga smÄ kameraförskjutningar som avslöjar nya perspektiv i hans perfekt inramade scener. UttÀnkt in i minsta detalj skapas inte bara ett delikat hotell, utan tvÄ. Först under glansdagarna pÄ 1930-talet men ocksÄ med en fulsnygg öststatskÀnsla pÄ 1960-talet i en berÀttarteknisk flashback i en flashback. (Jag sa ju att det var raffinerat).
Ny bland alla vÀlcastade skÄdisfavoriter i sammanhanget Àr Ralph Fiennes, som Àr strÄlande som Gustave. Han styr sitt hotell med klass, Àr fÄnig och rejÀl och njuter medan han kan.
Det Àr festligt men all hyperstilistik blir ocksÄ mastig i lÀngden. Det Àr fullt förstÄeligt om man vill checka ut nÄgot i förtid.
Men de som hÀvdar "bara yta" fÄr tÀnka om. HÀr finns politiska markeringar mot nazismens utbredning och hitkomna flyktingars situation. Repliken "glimtar av civilisation i det barbariska slakthus vi kallar mÀnskligheten" förekommer tvÄ gÄnger. Det Àr nÀstan kusligt med vilken tajming Anderson lyckas göra sin euro-bakelse sÄ högaktuell.