Det är någonting högtidligt och närmast nervöst över att kliva in på Den Stora Norrbottensteatern. Jag har troligtvis dammtorkat mina böcker, lyssnat på "Tunaskolan" och lekt med katten fler gånger än jag besökt den här salen de senaste åren (och då har jag inte ens katt).
Men tryggheten i att det står ett gäng skräcksminkade punkare med vältränade långfingrar bakom kulisserna håller mig i handen. Andelen skinn- och jeansjackor har också ökat i garderoben denna kväll, min gissning är att Mattias Alkberg öppnar dörren för många som bara varit här på juldagsfester tidigare.
Det är en något kuslig stämning i lokalen som utrustats med runda "ta ett glas"-bord. Men skräcken från vargyl och läskiga bandmedlemmar förbyts ganska snabbt i kvicktänkt humor.
"Jag är Mattias Alkberg", inleder Kristine Gulbrandsen. "Jag är så här att jag måste dricka en kopp kaffe för att orka brygga en".
Mattias Alkberg har bjudit på teatrala och abstrakta mellansnack förrut, men att låta en skådespelare läsa upp hans ord mellan låtarna är naturligtvis någonting helt annat.
Gulbrandsen, gör huvudrollen som Matti – bredvid Matti, och även om hon inte direkt är utseendemässigt Cecilia "Ingvar Kamprad" Nilsson-lik återger hon texten snubbelfritt och avslappnat. Hon är nog min nya favoritskådis, kanske min nya favoritalkberg.
Musiken är så bra som publiken budgeterat med, även om det inte är någon hitkavalkad direkt, och övergångarna är lika snygga som Mattias Alkberg tycker han är ful. Skådespeleri, regi och energi – allt sitter där det ska.
Men jag fattar inte riktigt vad det är jag kollar på. Kanske är jag dum – alla är ju sämst – eller så är det inte meningen att jag ska förstå. I sådana fall förstår jag ännu mindre.
"Alla är sämst" har ingen kronologisk handling – eller handling överhuvudtaget – och beskrivs som någonting hämtat ur Alkbergs halvvakna hjärna när han försöker sova, eller har somnat, eller när han försöker vakna – om han vaknar. Det är lösryckta texter om samtiden, måenden och illamåenden. En del formuleringar är så där bra som bara orden från Tunastigens ordbegåvning kan vara och en del utsvävningar får mig att snegla åt de kultiverades håll i ett desperat hopp om att få hjälp med att reagera rätt.
"Att säga nej, men mena ja och få nej. Så klart säga ja, men mena nej och få ja. Det är ungefär lika vanligt".
Ibland är formuleringarna så intelligenta och med sådana vändningar att Alkberg hinner knyta upp säcken, trassla in sig i snöret och knyta ihop den innan jag ens hittat säcken.
"Jag är så här; jag måste döda någon innan jag dör". "Eller jag kommer att dö innan jag dödar någon".
Monologen är som bäst i första akten och då klarar vi oss bra med "Fotografiskt Minne" och "Helg igen". När det blir längre mellan pricksäkerheten i den andra ger i stället låtar som "Ragnar" och "Skända flaggan" musikteatern fart.
Båda är bäst och båda är sämst. Det låter också som något Mattias Alkberg kunde ha sagt.