Innan pressvisningen av filmen säger regissören Ingela Lekfalk att hon aldrig varit en sådan som vunnit priser eller fått hyllningar för det konstnärliga. I stället har ämnet hela tiden varit det viktiga för henne. I det här fallet är det svårt att klaga på inställningen, men samtidigt ska ett starkt ämne inte behöva stå i vägen för ett starkt berättande – snarare tvärtom.
I grunden skildrar "Underdogs" livet för landets kvinnliga hockeyspelare och hur långt ishockeyn har kvar till att kunna kalla sig jämställd. Men Lekfalk är så inspirerad av chansen att komma nära Luleå Hockeys Emma Eliasson och Johanna Fällman att hon gör den klassiska lunchbuffémissen – tar mycket av allt. Snabbt är tallriken full.
Johanna Fällman är träningsprodukten som ständigt sliter och ger tid åt extra armhävningar med målet att vinna medalj för Sverige i ett stort mästerskap.
Emma Eliasson är backen som blivit utsedd till Sveriges bästa spelare och har spelat tre OS, för henne har kampen riktats mot mansdominans och ledarskap.
Det är två älskvärda karaktärer som får mig att le av olika anledningar. Fällman har ständigt nära till ett skratt och bjuder på pricksäkra funderingar. Eliasson visar en allvarligare min men står för några av filmens höjdpunkter (hennes omklädningsrumspepp där hon beskriver motståndarens psyke "som en påse skridskor" är underbart).
I "Underdogs" får vi också möta den närmast komiska karaktären Leif Boork, som med sina utläggningar och berättande blir själva sinnesbilden av en mansplainande gubbtjyv. Förbundskaptenen valde bort Emma Eliasson från landslaget efter att hon riktat kritik mot honom och blir indirekt anledningen till att hon lägger ner karriären.
Med sina märkliga kinesiska ordspråk ("du är lika mycket saknad som hålet är stort när du drar upp handen ur vattnet") och självgoda svammel görs han till en klassisk småkorkad bad boy i filmen. Bara tanken på att han lyckas med sitt onda verk gör att filmens existens är berättigad.
Kampen för en jämställd ishockey är tillräcklig för att skapa en stark film. Det unika bildmaterialet inifrån omklädningsrummet och utanför sporten hade kunnat skapa en klassiker. Vägen mot ett nytt guld, via matcher, fult spelande motståndare och dramatiska straffläggningar, är en potentiell guldgruva. Men när allt ska klämmas in på en timme får jag inte tillräckligt av någonting. Det går snabbt i hockey.
Jag hade gärna bytt ut påhittade tidningsartiklar och insprängda matchskildringar mot längre "fluga på väggen-sekvenser" och närvaro när "det händer". Jag vill se när Emma Eliasson meddelar laget att hon ska sluta och höra resonemang kring landslagsbojkott i stunden, jag vill se brännande möten och ett större djup. Då hade det blivit en stark film.
Nu får vi nöja oss med att den har ett starkt budskap.