Det Ă€r i början av sommaren 2016 och författaren Kristina Sandberg Ă€r pĂ„ toppen av sin karriĂ€r. TvĂ„ Ă„r tidigare har hon belönats med Augustpriset för boken "Liv till varje pris", den avslutande delen i den av bĂ„de kritiker och lĂ€sare hyllade romantrilogin om hemmafrun Maj frĂ„n Ărnsköldsvik. Sedan dess har hon översköljts med priser, stipendier och uppdrag. Hon har rest land och rike runt och förelĂ€st om romanfiguren Maj, som har trollbundit ett helt folk med sin komplexitet och historia.
Sandberg kör pĂ„ i ett rasande tempo men kĂ€nner sig oĂ€ndligt trött och tom och lĂ€ngtar efter lugn och ro, att fĂ„ vara hemma med barnen igen och pyssla i trĂ€dgĂ„rden. Precis som romanfiguren Maj vill hon dock fĂ„ sysslorna undanstökade innan hon kan tillĂ„ta sig vila. "Good enough" Ă€r Sandbergs och makens motto nĂ€r det Ă€r mycket som ska göras, men den uppburna författarens krav pĂ„ sig sjĂ€lv Ă€r enorma. Som lĂ€sare blir man matt av alla berg som ska bestigas i form av stegrĂ€kning, prestation och Ă€ndlösa att göra-listor. Hus ska stĂ€das och renoveras, litterĂ€ra uppdrag genomföras, semestrar bli lyckade trots hĂ€llregn vid Engelska kanalen â och detta med en knöl i bröstet som gör sig pĂ„mind. Men mammografin fĂ„r vĂ€nta.
SĂ„ dör Kristina Sandbergs far och slĂ€ktgĂ„rden i Ă ngermanland mĂ„ste Ă€ven den tas om hand â sĂ€ljas eller bevaras? Det strĂ„lar i armen, knölen skaver mot behĂ„n och fingrarna domnar. Textpassagerna om detta nikotinklibbiga hemman med uthus proppfulla av brĂ„te som mĂ„ste rensas och stĂ€das blir en av bokens mĂ€ktigaste metaforer över önskan om att fĂ„ ordning i tillvaron ocksĂ„ i ren bokstavlig bemĂ€rkelse.
NĂ€r Sandberg fĂ„r beskedet aggressiv bröstcancer faller hon â den pragmatiska, den som styr upp, stöttar och hĂ€rbĂ€rgerar â handlöst ned i ett slags kroppens primitiva rike av biologi och magiskt tĂ€nkande dit ingen kan följa: "Jag Ă€r instĂ€ngd i en kropp jag inte kan lita pĂ„, en kropp som förlorat sitt skydd. [...] Jag Ă€r fast dĂ€r inne, och mĂ„ste försöka överleva dĂ€r." MĂ„naderna av cytostatikabehandling blir i Sandbergs bok till en litterĂ€r karta över kroppens totala förfall och den brutala övergĂ„ngen frĂ„n frisk till dödssjuk.
Detaljerade beskrivningar över behandlingens förlopp, lÀkarbesök och undersökningar blandas med obesvarade frÄgor, Ängesten för Äterfall och den isande skrÀcken att dö ifrÄn barnen. Sandberg gestaltar ocksÄ sjukdomstiden som en vibrerande ilska och frustration över hur svÄrt det Àr att göra sig förstÄdd. Allt hon vill Àr att man ska lyssna och tro pÄ hennes berÀttelse, inte peppra henne med peppande mantran.
Samtidigt vilar det en tvekan över boken, som om Sandberg bÀvar inför att lÄta sin klagosÄng bli hörd och kanske missförstÄs som "den privilegierades gnÀll". Meningar som "Jag vill inte skriva, men jag mÄste förklara" och "Jag kan stryka det hÀr, sedan" Äterkommer som en form av ursÀktande brasklappar.
Förutom sorgen över att drabbas av en svÄr sjukdom finns i "En ensam plats" ocksÄ en författares stora vemod över att ha förlorat förmÄgan att skriva. Trevande, pÄ samma sÀtt som det vanliga livet sakta ÄtervÀnder, börjar Kristina Sandberg att skriva igen, pÄ det sÀtt som det lÄter sig göras. Och hennes text fattar tag om lÀsaren och lÄter oss vandra ett stycke genom en mÀnniskas ensligaste utmarker.