Varsam tolkning av Orlando bortom tid och kön

Orlando, ursprungligen en roman av Virginia Woolf från 1928, handlar om kärlek men egentligen än mer om jämställdheten mellan man och kvinna. Könets betydelse, som för Woolf faktiskt ter sig rätt okomplicerat för kärleken, har större påverkan på jämställdheten. Kläderna bär oss, sägs det i pjäsen. En kjol leder till annat bemötande än byxor. Så sant även 2022.

Linda Wincent på gör en varsam tolkning av Orlando tycker Norrbottens-Kurirens recensent.

Linda Wincent på gör en varsam tolkning av Orlando tycker Norrbottens-Kurirens recensent.

Foto: Magnus Stenberg

Recension2022-10-23 14:03
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Teater

Orlando av Virgina Woolf

Norrbottensteatern i Luleå 22 oktober

Översättning: Sara Stridsberg

Dramatisering: Sarah Ruhl

Regi: Stefan Metz

Medverkande: Derek Cespedes Barrientos, Jonas Hellman Driessen, Erik Kaa Hedberg, Therése Lindberg, Maja Runeberg och Linda Wincent samt Fadi Alsuhaili, Tintin Hansson Karlsson, Vendela Helldorff, Vanja Kittelmann Flensner, Fedelia Malmgren Nesi, John Njie och Elias Wahldén.

Scenografi: Mona Knutsdotter

Kostymdesign: Alejandro Tarragüel Rubio

Mask/peruk: Isabel Löfgren Roberts

Kompositör: Tomas Isacsson

Ljus: Marcus Hagman

Ljud: Urban Wirén.

Berättelsen börjar i London under ett sent 1500-tal och slutar i 1920-talet. Den sceniska utmaningen har Norrbottensteatern löst på en utmärkt sätt. Ett stort sjok av ett pappersliknande prasslingsvänligt material blir både ek och segel, ljud av regn och många steg. Skådepelarna går i svart unisexkostym. En krage eller en peruk för oss genom roller och tidsepoker. Medverkan av Teaterhögskolans elever öppnar för en upplevelse av den växande storstaden London som ritas fram på fonden. Och för att lyfta de sjungna partierna i dramats kör.

Orlando föds som man, en ädling i London. Hans hem är ett hus med jättemånga rum, tjänare och så framstående gäster som drottning Elizabeth. En stor del av berättelsen utspelar sig också under hennes era i slutet av 1500-talet. Denna drottning gifte sig aldrig med en man – och låg inte heller i barnsäng för att framföda en arvinge. Hennes historia är därför en utmärkt spegling för Orlandos egen som får ägna mycket tid som kvinna åt hur hon ska leva, gift eller ogift. 

Kanske väcker drottningen också Orlando till den erotiska kärleken? Om sådan kärlek talar Woolf gärna inte tydligt, men rätt ofta, i sin text. 

Fler än drottning Elizabeth vill gärna älska Orlando och Orlando vill älska fler, lättsamt eller passionerat. En ful och fånig hertiginna får honom dock senare att be konungen, för nu har det blivit mitten på 1600-talet, att bli ambassadör i Konstantinopel. Det är också där en av Orlandos sömnperioder, de som förflyttar berättelsen i tiden, leder till att han en morgon istället vaknar och är kvinna.

Linda Vincents varsamma tolkning av Orlando – en ung person som både vill ha en god position i var tids offentlighet och göra sina ensamma utflykter till poesin och naturen, gör det också enkelt att tro på att begreppen hon och han är en fråga om kostym. Och inte om person. 

Woolfs text är också komisk. Och här får ensemblen ibland hålla i sig. Jonas Hellman Driessen har till exempel motsvarande uppdrag som Linda Vincent när han ska spela kvinna – och man. I Orlandos ögon är dessa karaktärer löjliga och farliga. Den fåniga hertiginnan från 1600-talet förvandlas något århundrade senare till en ännu fånigare man. Denna kväll klarar Hellman Driessen balansgången.

Genom århundradena skriver Orlando egen och dålig poesi. Men på 1920-talet blir manuset antaget och utgivet. Orlando är nu en framgångsrik författare och kvinna i byxor. Det väcker tomhet. Vid sin barndoms ek lämnar hen oss. Ensamma – med våra fortsatta frågor om kön och jämställdhet.