Först försvann ett "s". Sedan hela "ilipson". Kvar blev "Ph" â ett begrepp som man annars mĂ€ter surhet med. Hade man gjort det med Lena Philipssons bok "I hĂ€ndelse av min död â En manual" sĂ„ hade apparaten visat ett absolut nollvĂ€rde. Sur kan man verkligen inte kalla artisten. Hennes bok prĂ€glas inte minst av den humor som hon har. Men kanske Ă€r den ett sĂ€tt att ta tillbaka hela "Philipsson"? Att pĂ„ nĂ„got vis börja om frĂ„n början och med egna ord fĂ„ berĂ€tta om sig sjĂ€lv och sitt liv. Inte minst för att skapa en motbild till den bild som media har skapat genom Ă„ren, mer eller mindre med godkĂ€nnande frĂ„n Philipssons sida.
Hon Àr född 1966 i smÄlÀndska Vetlanda. BÄda förÀldrarna var musikaliskt aktiva och det var ingen otippad vÀg att gÄ för mellanbarnet Maria Magdalena (hon föddes ju i ett av landets BibelbÀlten) som börjande sin karriÀr i ett lokalt band med namnet Jupiters kratrar. Genombrottet kom 1986 nÀr hon sjöng "KÀrleken Àr evig" i Melodifestivalen. Den hamnade pÄ en andraplats, vann gjorde "E' de' det hÀr du kallar kÀrlek". Hennes uttalande "jag syr min klÀder sjÀlv" blev bevingat. à ret dÀrpÄ utsÄgs hon till landets "sexigaste kvinna" och gjorde det famösa inslaget i tv-programmet "Jacobs stege" dÀr hon sjöng "Teach me tiger" till det Ärets "sexigaste man", Sven Wollter. Hon berÀttar mÄlande i boken om den kalkonhÀndelsen.
Man skulle ju kunna tro att alla artister har en oemotstÄndlig lust att stÀndigt stÄ i rampljuset. NÀr man ser Lena Philipsson pÄ scenen finns det inget som motsÀger den bilden. I boken möter man dock en helt annan person. Hon beskriver sig sjÀlv som en introvert mÀnniskotyp som inte alls Àr sÀrskilt bekrÀftelsebehövande i offentligheten. Beslutet att skriva "en manual" om sig sjÀlv kom nÀr hon för femtielfte gÄngen passerade statyn av Margaretha Krook utanför Dramaten i Stockholm. Krook var en skÄdespelare som hon alltid hade beundrat, men vad visste hon om Krook utanför scenen? Absolut ingenting. Skulle det bli sÄ ocksÄ för henne? Genom boken talar hon ibland direkt till Margaretha.
Philipsson beskriver sig sjĂ€lv som en riktigt kontrollfreak. Hon mĂ„ste ha full ordning pĂ„ allt för att fungera. I boken Ă€r hon generös med beskrivningar av sina egna tillkortakommanden â och hon gör inget för att verka vara nĂ„gon annan Ă€n sitt vanliga jag, en mĂ€nniska pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt som vem som helst. Efter en hygglig barndom ger hon sig alltsĂ„ in i artistlivet, dĂ€r fanns det dĂ„ liksom nu mĂ„nga fĂ€llor och hon trillade i en del. Under perioder var hon sĂ„ledes lovligt byte för sĂ„vĂ€l skvallerpress som folkliga spekulationer. Men boken Ă€r ocksĂ„ berĂ€ttelsen om en yrkesmĂ€nniska som mognar och blir starkare, som gĂ„r frĂ„n ung sĂ„ngerska som gjorde vad andra sade till en artist med full kontroll pĂ„ sina produktioner.
Den som förvÀntar sig skvaller, eller bitterhet över gamla makar och pojkvÀnner, har inget att hÀmta. Sina nÀrmaste lÀmnar hon inte ut. Hon skriver ledigt och har bra hand med sprÄket. "I hÀndelse av min död" Àr en typ av berÀttelse som alla egentligen borde skriva. Inte med mÄlet att publicera, utan för att fÄ syn pÄ sig sjÀlv, och kanske för att lÄta nÀrstÄende lÀsa för att fÄ en större förstÄelse. Jag har den förmÀtna tron att jag kÀnner Maria Magdalena Philipsson efter att ha lÀst hennes bok. Nu ska jag ta tag i Margaretha Krook.