Litteratur
Rutger Bregman
I grunden god
Översättning: Joakim Sundström
Natur & Kultur
Själviska gener, nyliberala tankesmedjor och spekulationskapitalism brukar hänga ihop. Borde alltså en bok om motsatsen stämma läsaren altruistisk och välvilligt inställd till mänskligheten? Eller kommer invändningarna trots allt?
Den nederländske historikern Rutger Bregman har författat ”I grunden god – en optimistisk historia om människans natur”. En mycket uppfostrande skildring med pedagogiskt redovisade forskningsresultat som alla har samma rosenfärgade budskap: vi vill väl, vi är i grunden solidariska och hjälps hellre åt än luras och stjäl.
Och så avslöjas de redan avslöjade standardexemplen om hur brutala, egoistiska och sadistiska vi är –sådär i grund och botten. Ja, de där studenterna som gav varandra elstötar, och Dawkins själviska gen eller varför inte ”Flugornas herre” där strandsatta småpojkar raskt utvecklade en grym diktatur i miniatyr på den öde ön. Alltsammans falsk vetenskap och medveten feltolkning, pojkarna (romanen hade verklighetsgrund) hjälptes åt, psykologiprofessorn fuskade med elstötarna och genen är inte särskilt självisk. Och att Heyerdahl svamlade har varit känt i årtionden, Påsköborna åt inte upp varandra.
Snällt, enkelt och slagkraftigt, men också svårsmält om världshistoriens samlade förråd av systematisk grymhet läggs i andra vågskålen. Det onda är miljö och omständigheter, säger Bregman, det finns inga bevis för massakrer innan jordbrukssamhället började med sina hierarkier. Det där med jordbrukets stora ondska kan diskuteras men är väl inrepeterat i nutidsdiskursen. Men att en glest strövande samlar- jägarbefolkning inte är massakerberedd är så självklart att det blir ointressant. Våld kräver konflikt, organisering, trimmad disciplin.
Grundfelet är tanken om att människan är si eller så. Människan är dialektisk, ond och god, hög och låg, dum och skarpsinnig. Både ömsint hjälpsam och beräknande grym. Denna sällsamma legering som fick Carl Jonas Love Almqvist att utbrista: ”Ack, och ändå – Varför är den goda dum – Varför är den kloka ond – Varför är allt en trasa?”
Bregman är inte djupsinnig men tonen är sympatisk, syftet ädelt och gott. Och om boken hejdar en sekund av samtidens hatprat om godhetsknarkare, snällism och genustalibaner - då önskar jag den många läsare. Livet blir faktiskt bättre om vi hjälps åt.