Från galleriet på Konsthallen i Luleå ser jag ner mot Thomas Häméns verk "Dvala", som tar hela den stora Konsthall 1 i anspråk. En container i skala 1:1 utifrån standardiserade ISO-mått står mitt i hallen. Ur containerns väggar löper det ut kablar till tre monitorer placerade utanför containern. Redan på håll hör jag det dova uppfordrande bankandet som fyller rummet. Någonting dolt och lite skrämmande pågår där bakom containerns väggar av träfiber. Ljudet är oregelbundet, oundvikligt och kan inte kan vara något annan än ett rop på hjälp. Nere i rummet är upplevelsen av containern massiv, sladdarna som löper från monitorerna är fästa i kameror som filmar in i containern. Det är avskalat och konkret.
I texten som presenterar verket läser jag om installationen och om tematiken. Dvala, ett tillstånd där djur kan sänk sin ämnesomsättning för att spara energi då livsbetingelserna är svåra, och om en utbränd människa. Upplevelsen av rummet konkretiseras och det där obeskrivliga tillståndet av total utmattning får en självklar gestaltning. I min upplevelse blir hela rummet verkets yttre gräns. Jag befinner mig i betraktarens rum, inne i container-rummet befinner sig en representation av min egen erfarenhet av tillståndet. Känslan är där, omedelbart. Upplevelsen av att befinna sig både innanför och utanför samtidigt. Containerns standardiserade mått blir en tillvaros begränsningar, ett förväntat levnadsutrymme som skall gälla alla tillstånd, i alla världsdelar.
De tre monitorerna i rummet visar det kamerorna filmar insidan på containern. En nyckelpiga ligger på rygg. En evighetslång kamp för att komma på benen igen pågår där inne. Det är en illusion som förtydligar berättelsen och som ger form åt känslan av hjälplöshet. Men precis som i vår egen verklighet vet jag också att utmattningen i sig skapar en känsla av att man skall klara sig själv. Man skall lyckas vända sig för egen maskin. Logiken talar för att det är omöjligt.
I projektrummet visas en utställning i utställningen, där Häméns verk "Asstral Traveller" visas tillsammans med filmskaparen Jim Trainors film "The Moschops". "Asstral Traveller" är en liten snidad skulptur i 140 miljoner år gammalt fossiliserad dinosauriespillning i form av en but-plug. Filmen är en ömsint beskrivning av ett tänkt dinosaurieliv, just från den plats det fossila materialet i skulpturen kommer ifrån. Tilltalet i rummet är direkt, överraskande och absurt. Men som så ofta i Thomas Häméns verk öppnar det direkta tilltalet en mycket större tankevärld där såväl den egna erfarenheten som den kollektiva existensen ifrågasätts. Kopplingen till verket "Dvala" finns där, i vår uppfattning om tillvarons innehåll och tidens ogripbarhet. Den sista frasen i filmen lyder –"Nothing on earth has the right to live. Only the chance". Vi lär oss kanske så småningom.
