Lyckad arrangemang med jojk och kyrkoorgel

Kyrkorgel, jojk och trummor – kan det funka? Utan tvekan!

Recension2016-06-20 15:28
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Detta bevisades med all önskvärd tydlighet under en överväldigande konsert i Domkyrkan under söndagskvällen.

Ärligt talat - att hitta musikaliska arrangemang som gör jojk rättvisa kan vara en utmaning. Ibland blir det klockrent, som med Sofia Jannoks popsymfoniska klangtundror eller i det jazzigt suggestiva mötet mellan Mari Boine och Norrbotten Big Band. Annat känns mer tveksamt. Jag minns ännu min irritation över det i mina öron urtrista gubbrockband som backade upp, eller snarare stjälpte, förträfflige Simon Issat Marainen på en konsert för några år sedan, och mer än en gång har fantastisk jojk tillåtits dränkas i onödigt smetiga new age-arrangemang.

Men när välkända samiska sångerskan Yana Mangi, maken och trummisen Tobbe Broström och orgelvirtuosen Kristina Shtegman låter sina gemensamma klangresurser ljuda från Domkyrkans orgelläktare är det bara att kapitulera. Redan inledande, riviga ”The sun” sätter stämningen för kvällen, med Mangi växlandes mellan jojk och sång på engelska medan Shtegman på orgelbjässens tangenter och pedaler frambesvärjer en minimalistiskt pulserande extas och Broström – som i yngre och långhårigare dar var en hårdrockstrummis av rang – driver på sina slagverk som en yster renhjord över gnistrande snö.

Och än bättre ska det bli. ”Sáarakka” är ett mäktigt flödande stycke med gott om utrymme för inspirerade improvisationer, och mycken gåshud genereras i ljuvliga vaggvisejojken ”Sulle lulle”. Ren magi uppnås i rytmiskt kraftfulla ”Nåjden”, liksom i ”Biegga” där orgelklangen målar allt i guld medan Yana Mangis stämma virvlar som pudersnö i gryningen. Kristina Shtegman bjuder också på några fina solonummer, där egenkomponerade ”Hymn from the dark side” mer än väl tillgodoser dagsbehovet av ödesmättad orgeldramatik och segerrusig eufori.

En applåd till arrangörerna som denna gång haft den goda smaken att placera publiken på stolar vända mot orgelläktaren och därmed undvikit den visuella distraktion som så ofta annars infunnit sig på domkyrkokonserter, och som jag vet att jag muttrat om i en del tidigare recensioner.

”Free”, avslutningsspåret från trions nyligen släppta skiva ”Friddjavuohtta” får avrunda en underbar kväll, som tillsammans med Regnbågsmässan tidigare under söndagen visar på Domkyrkan som en plats i världen och samtiden. Det inger hopp.