Äntligen får vi njuta av den mexikanska kulturen och se filmer som behandlar något annat än drogkarteller och ond bråd död, här nöjer vi oss med döden. Och vilken fantastisk död sedan.
Taco så mycket.
Mycket tyder på att "Coco" blir nästa film från Disney-Pixar att bli odödlig. Redan nu har den blivit prisad på Producers guild awards och Golden globe-galan och mycket tyder på att det blir en Oscar-fiesta snart. Det här är ett äventyr som har det mesta och som kommer peta ner "Frost" från önskelistorna.
"Coco" handlar om den mexikanska pojken Miguel som går emot sin familjs önskan för att bli en lika bra gitarrist som idolen Ernesto de la Cruz. Lagom till dess att högtiden "de dödas dag" ska firas bryter sig Miguel in i mariachins gravrum för att kunna använda hans gitarr på en talangjakt.
Det blir hans ofrivilliga biljett in i dödsriket och för att ta sig därifrån behöver han sina döda familjemedlemmars välsignelse. Vilket inte är det enklaste – så länge han inte hittar sin gitarrspelande farmors morfar.
Större delen av tiden uppehåller vi oss i dödsriket och det är betydligt behagligare än vad det låter. Efter att du vant dig vid att se de livliga skeletten finns det inte mycket att klaga på vid andra sidan bron. Det är festligt värre i det som närmast kan beskrivas som en enorm nöjespark med svindlande byggnader och sprakande skapelser.
Handlingen i sig blir en klassisk Pixar-resa med snabba kast och en katt och råtta-jakt med Miguels musikhatande förfäder i bakhasorna. Den tokiga hunden Dante och spattiga bohemen Hector blir följeslagare i sökandet efter en familjehemlighet.
Visst är jag nära tårar i slutet av filmen men det som berör mig mest är alla glädjande vyer och värmande färger. Det är väldigt svårt att kliva ut i snön efter att ha befunnit sig på stenlagda torg med tända ljus, sombreros och blomblad till tonerna av flinka gitarrfingrar. Jag kan inte tänka mig en bättre uppladdning en tacofredag.
Sedan "Coco" haft premiär i USA har efterfrågan på den traditionella gitarren från Paracho dragit iväg rekordartat och om ett tiotal år lär vi se en explosion av gitarrvirtuoser på världsscenen.
I Sverige tror jag att vi inom kort får se piñatas på var och vartannat barnkalas och mitt tips är att vårens färger blir skrikande rosa, turkost och grönt. Det är dags att skrota halloween och göra plats för Día de Muertos.
Arriba!