Det tog ett tag för publiken att komma loss, men när de väl tagit sig upp ur stolarna växte kvällen.
I Luleå finns det två vägar att gå.
Antingen uppträder du på en nattklubb med knökfull lokal, svettiga gäster och risk för brölfest eller så väljer du scenen i ett konserthus med luftig lokal, stela gäster och risk för biblioteksstämning. Zacke har valt båda.
Efter att ha kört releasefest för "Noir" på kvarterskrog och gigat på Holy Cow under sin första turnésväng är han tillbaka i en helt ny omgivning. Och då blir det som det blir.
Intresset för artisten må ha varit konstant sedan "Fattigkussen" men här tog det stopp. Två konserter i Luleå på tre månader är att ta sig vatten över huvudet. Att lägga den andra i Kulturens hus stora sal är nästan att ta sig hela Bottenviken över mössan. Ungefär så mycket volym går det nämligen in i den lokalen och långt ifrån så många finns på plats.
Om det vanligtvis är uppförsbacke i den här salen så är den dessutom brant nu. Zacke är en av landets främsta textförfattare, han har lyckats mejsla fram en egen ljudbild och han är en av de skarpaste samtidsanalytikerna i branschen. Men han är ingen showman.
Vid tidigare besök på samma scen har Skurholmspoeten kunnat glida på Johan Rensfeldts svallvågor när Movits frontman piskat upp stämningen i pannband, vild hårkalufs och handdukar i luften. Nu står Zacke ensam vid ett mikrofonstativ iklädd svart overall, med svart mössa på huvudet och en gul kedja av plast runt halsen.
Han pratar med allvarligt tonläge om kulturkrig, möjlighet till förändring och drömmen om Norrland.
Zacke tar det här på allvar. Och då kan stämningen bli därefter.
Rebecka Digervall, Alma Augusta och Erik Gotfredsen står för övriga overaller på scenen, det är ett pålitligt maskineri som var för sig är självklara frontfigurer men som nu symboliserar den svarta omställningen. Ett stjärnklart kollektiv där framförallt Rebecka Digervall utmärker sig med sång och gitarrmangel.
Inga svartgula markeringar kan störa arbetsprocessen och de jobbar sig upp för salens uppförsbacke, när publiken till slut ställer sig upp krymper också lokalen. Lön för mödan kommer bildligt när Luleåkändisarna Mattias Alkberg (som också framför "Ingen sömn på Stengatan") och Christer Engberg kastar ut låtsassedlar till publiken.
Alma Augusta och Rebecka Digervall är färgstarka frontfigurer var för sig enligt recensenten.
Men trots att Zacke testat båda Luleå-vägarna hamnar uppträdandet någonstans mitt emellan. Publikfavoriterna "Torgny" och "Halvvägs" passar perfekt för en fredagskväll på klubben, finstämda "Fri" och "Tripoli" får värdig inramning. "Himlavalvet" gör både ock.
På tal om att ta det på allvar – det ligger mycket tankearbete och finslipande bakom produktionen. Varje låt har en mening och varje arrangemang känns noga planerad. Det är en dynamisk spelning, kanske Zackes bästa liveframträdande någonsin. Men det gör också att publiken som precis tagit sig upp ur mysfåtöljerna sätter sig vid nästkommande låt.
Rätt man på fel plats.
Scenografin kring Zackes turné påminner om en industriell arbetsplats och artisten pratade en del om den nya tiden och omställningar.
Zackes konsert i Luleå blev en mörk historia, visuellt.
Med tanke på huvudaktens engagemang kring kulturens plats i det nya samhället blir konserten ett eget inlägg i debatten. Det är tydligt att den här stan saknar livescener mellan nattklubb och konsertsal.
Både gästande predikanten Christer Engberg och Alma Augusta deklarerar att "Ni har kommit hem".
Men Luleå må vara hemma, Kulturens hus stora sal ger ändå ingen hemmaplansfördel.