Hela havet stormar bland instrumenten, fast istället för att antalet stolar – eller instrument – minskar, så ökar de för varje låt som går. Det är bara cellisten som missat vad leken gått ut på och sitter fast på sitt hörn, oersättlig. De andra fem medlemmarna springer runt mellan tvärflöjt, melodica, gitarrer, och trummor. När de inte räcker till så går en av medlemmarna över till den uppmickade skrivmaskinen. En skrivmaskin som instrument säger ni? Ja, en skrivmaskin som instrument. Med en cello istället för en bas. Något makaber uppsättning, precis i min makabra smak.
Det är rätt drömskt, och de kringspringande öronkåpebeklädda barnen som utgör en synlig minoritet hjälper till att göra det än mer desillusionerat. Fast det blir aldrig riktigt bra, de får aldrig något riktig ”flow”. När mysfilten – deras uttryck för gamla låtar de kan innan och utan – tagits av och en låt avbryts i mitten så försvinner det som är inledningsvis drömskt. Att de med fyra låtar kvar blir avbrutna av högljudd punkrock ett par hundra meter bort hjälper inte heller till på den fronten. I slutändan gör de inget storslaget intryck, det blir inte särskilt minnesvärt trots deras unika sound.
… i slutändan undrar jag mest vad hon skrev på den där skrivmaskinen, och det ska inte vara vad man tar med sig hem från en spelning.