Konsert
Norrbotten Neo – Rörelsens ljud
Kulturens hus lilla sal
Dirigent: Lin Liao.
Solist: Philippe Spiesser, slagverk
Verk av: Jesper Nordin, Suzanne Giraud och Betsy Jolas
Medverkande: Daniel Saur, Mårten Landström, Robert Ek, Nick Shugaev, Alexander Orth Kølbel, Mina Fred, Jacob Kellermann och Ann Elkjär Gustafsson.
Det talas mycket i dessa dagar om en svensk kulturkanon, om att skapa en ”kollektiv identitet”. Som om vi inte redan har det – alltifrån Strindberg, Pippi Långstrump, Hasse & Tage och ABBA. Det verkar som att det mer handlar om att begränsa, dela upp, utesluta. För är det något som konst, litteratur och musik frodas av så är det impulser utifrån. Inte något stadfäst och stillastående. Och de excellenta musikerna i Norrbotten NEO under ledning av dirigenten Lin Liao samt solisten Philippe Spiesser bar verkligen syn för sägen.
Det började med en improvisation med samtliga musiker där Philippe Spiesser spelade på ett ”gestrument”. Och om ni nu liksom jag inte visste vad detta är så handlar det om att via två i-pads utifrån en grundkomposition med dina händer digitalt skapa och variera musiken. Tempomässigt, tonhöjdsmässigt och med olika intensitet. Ett alldeles nytt instrument. Förunderligt och fascinerande.
Jesper Nordins ”Gaussian Blur” rymde ekon från folkvisornas kulningar, sprängfulla av vibrerande blå toner. Mycket kontemplativt – rena retreaten bitvis – för att plötsligt växla upp i närmast vulkaniska nivåer. Spännande är bara förnamnet.
Vi fick höra två stycken av fransyskan Suzanne Giraud. Dels ”Orée” för flöjt och pianoforte där Mårten Landström lika ofta spelade på tangenterna som han knäppte på strängarna under locket till Ann Elkjär Gustafssons väsande, pustande flöjt. ”D’un vanneur de blé aux vents” framfördes av Alexander Orth Kølbel på violin, Nick Shugaev på cello och Robert Ek på klarinett samtidigt som de deklamerade en 1500-tals dikt på franska. Det var skuggig grönska, liljor och violer under dagens hetta, om jag förstod rätt. Milt sagt sinnesutvidgande med styckets suggestivt repetitiva melodislingor.
Betsy Jolas korta komposition “Hommage á Ravel” för solopiano tycker jag dock påminde mer om Debussys “Golliwog's Cakewalk” i sin uppbrutna struktur. Men Mårten Landström hade en fin stund vid pianot.
Kvällen avslutades med uruppförandet av Jesper Nordins ”Virtualis” för ett ”gestrument” som tillsammans med Norrbotten NEO skapade varm harmonik med avbrott för eruptiva tonkaskader med lång efterklang som låg och närmast pyste innan nästa attack. Rejält roligt och spännande och samtidigt lite mystiskt i snygga dissonanser. Ett elegant avslut på en upplyftande afton.