Redan mitt inne i ett sådant resonemang skulle den ha förflyttat sig till någonting annat. Långt inne i dunklet, samma dunkel som oftast förvillar mig under läsningen av Lars Anderssons nya roman ”Salome Alexandra”.
På ytan en roman om Jesus, men perspektivförskjuten, inte riktigt samme Jesus, inte riktigt rätt tid, ingen skattskrivning eller romerska överherrar. Salome Alexandra var nämligen den sista, självständiga härskaren över Judeen, en drottning som också var regent 76 – 67 f. Kr. Det är mystikens Jesus, återskapad från några likaledes svårtolkade passager i Talmud, som framlever dagarna runt år 80 före den historiske Jesus födelse.
Kanske har det drag av vad som förr kallades kvinnoroman, alltså gestaltningsförsöket av det specifikt kvinnliga i en överväldigande manlig värld. Salome, som ännu inte blivit regent, vandrar förklädd ut om nätterna i sin stad för att försöka förstå budskapet hos den undergörande Jesus som hålls som skyddsling och fånge i hennes palats. Hon lyssnar till kvinnornas berättelser, om hans lära, hans underverk, om den starka kraft som avkräver hennes så stor tolkning. Det är snart påskhögtid och det är snart dags för den rättegång mot honom som hon söker både uppskov och vittnen till. Fariséer strider mot sadukéer, själ, kropp och frälsning står under diskussion i den eviga och intellektuella debatt som märkligt nog är kärnan i den judiska tron. Lärda ställs mot andra lärda, avfällingar blir profeter, lärljungar går på tvärs mot rabbinerna, messianismen lyser fram och massakrer anställs när makten så anser nödvändigt.
Åtskilligt förblir dunkelt i denna berättelse om en maktens kvinna och en profet som mer sällan får ordet. När han talar sker det genom någon annans återgivning, han blir till i berättelsen och upphovsrätten ligger hos dem som tror och följer honom. ”Just som barn säger han att vi är, sa hon, som leker på ett fält och som inte vet vems marken är.” Så är drömmen, men den har också sin motsvarighet i en mardröm, där alla barnen mördas, nya barn kommer till och de mördas alla och deras kläder läggs i stora högar.
Just i såna ögonblick i texten bryter klarhet genom det dunkelt anade och det profetiska blir en redogörelse av det vi redan vet, eller borde veta. Om massakrernas antal, om dödandet som inte har något slut, om landsflykten och förföljelsen genom tusen år. Medan den dualistiska insikten om varat göms i djupa gångar under templet, med förintande mörker och ljus i gångar som mycket få någonsin besökt.