Om livet före och efter den könskorrigerande operationen. Men kanske främst om vilsenheten, att inte känna sig riktigt hemma någonstans. För kan man sakna sina bröst, som de var innan operationen. Är det tillåtet att sakna att flörta som en tjej och sakna sitt gamla namn? Och hur känns det när ens partner förändras, får djupare röst, maskulinare rörelsemönster och man inser att man nog tyckte bättre om honom innan operationen och hormonerna.
Förbjudna tankar. Stora tankar. Men främst en föreställning om smärtan över att vara född i fel kropp, där ärren efter bröstoperationen är en liten tröst.
”Nu syns vår smärta” återkommer nästan likt ett mantra under föreställningens gång.
Texterna är starka, utelämnande och politiska. En lång sekvens i föreställningen är ett stort hejdå till allt från att gå på lesbiska klubbar till skammen över att kroppen/snoppen blöder och att inte längre byta om sist i herrarnas omklädningsrum.
Det skär som ett knivblad samtidigt som det finns frågetecken runt gestaltningen. En del av hoppandet och stuttsandet på scenen, med eller utan kläder, skapar likadels förvirring som tomhet. Eller är det just den känslan gruppen vill förmedla?