Åter öppnar Kulturens hus bakdörren och släpper in publik bakom scenen för en vänskaplig och intim upplevelse. Backstageområdet är betydligt mer besökt nu än sist jag var här och på något sätt ligger förväntningar i luften.
När vi klivit över sladdar och aktat oss för mikrofonstativ för att hitta en stol tar Dolce plats framför (eller bakom?) oss på scenen. För många är Umeåduon Anna Levander och Leopold Nilssons halvtimmeslånga spelning anledningen till besöket och det finns en orsak till detta.
Deras transparanta och poppiga visjazz är oemotståndlig och Levander kommer så nära publiken att hon behöver berätta att hon är dålig i magen. När vi ska prata om ljudlandskap är just landskap något som dyker upp i huvudet. Ett västerbottniskt landskap kryddat med influenser från Ryssbält (där de skrivit några av låtarna).
Det är det lätt att dra paralleller till vilda skogar och snåriga stigar. Det känns som att kliva barfota i en barkklädd lövskog och efter pausen passerar du både Björk och vattenfall i en trolsk värld.
Ju mer jag lyssnar på Mariam The Believer och tappar syre märker jag att det här inte har det minsta att göra med jordens fyra element, det här tar oss långt ovan molnen. Jag vet inte om det är för att jag glömmer bort att andas, om någon lagt något i mitt glas eller om det är sant – Miriam The Believer är en ängel och jag tror att jag är i himlen.
Mariam Wallentin är ena halvan av Wildbirds & Peacedrums och bjuder på något som kan kallas spirituell popmusik, men där ovan molnen är det ingen idé att sätta etiketter. Det är bara att flyta med i en opiat feberdröm.
Som kritiker vill du oftast hitta referenser och likheter med andra artister och alster men det är bara att ge upp, hjärnan fungerar inte längre. Mariam The Believer är fortfarande ganska okänd och det är inte så konstigt eftersom det inte går att sätta ord på att beskriva hennes röst.
Hon låter närmast som en gråtande ängel och efter den här omtumlande upplevelsen måste jag kalla mig troende, en believer. Ibland upplever jag nästan ockulta inslag där Wallentin trollbinder med sin sång, när hon tar fram någon sorts skål och penslar den med en klubba och en utomjordisk röst gnuggar publiken både sina ögon och öron. Händer det här? Är det fler som upplever samma sak?
Om det är en dröm vill jag inte bli väckt, om något lagt något i mitt glas bjuder jag på nästa runda och om det här är sant har jag fått en ny verklighetsuppfattning.