Och ja, det väcker ett antal tankar om åsikts hegemoni och vem som bereds plats i det offentliga samtalet. Går det exempelvis att agera som en fri röst i ett offentligt samtal där debattörer numer ses som personliga varumärken? Eller är själva grundvalen för vårt samhällsbygge att vi tror på ett ekonomiskt system och bergsfasta ideologier?
Bakgrunden är det motstånd hon mött; inom arbetarrörelsen, på banken, i affärer, på Sveriges Radio, i skolan under uppväxten, under skidträningarna och på gymmet... Fram växer bilden av en stark, obeveklig men också ensam kvinna i hennes försök att agera efter sitt eget samvete. Nej, det verkar inte vara lätt att bära på Stina Oscarsons patos. Eller för den skull ifrågasätta, om än bara i liten skala.
Och så givetvis hennes egen bild av varför hon sa upp sig från arbetet som chef för radioteatern på Sveriges Radio, egentligen på grund av orden som sades och sedan upprepades som en speldosa inom henne: ”Man kan inte vara chef på Sveriges Radio om man blottar sin svaghet offentligt på det sätt som du har gjort”. Då hade hon offentligt berättat att hon sedan 30 år tillbaka har anorexia.
Sammantaget. Det finns inte en berättelse, utan många för den som verkligen vill förstå och kanske förändra samtiden. Där har Stina Oscarson verkligen en poäng.