Det blir ju på något sätt oantastligt, man kan inte som recensent kritisera att någon är självironisk om sin hybris. Men ändå, det krävs att man är väldigt, väldigt känd om man gör en sådan show. Fast det är hon väl, även om nu inte just jag har sett Wahlgrens värld och hängt med i Bianca Ingrossos blogg. Det tog säkert en halvtimme in i föreställningen innan jag drog på munnen första gången och jag tänkte flera gånger: Vad går det här ut på och vart ska det ta vägen?
Men efter hand antar det en form som jag börjar förstå. Showen om Pernilla Wahlgrens hybris är i själva verket bara den yttre inramningen i en föreställning som bygger på sketcher där alla medverkande växelvis har huvudrollen och showen om Pernilla Wahlgren är ramberättelsen. Det är inte hon själv som har den bästa humoristiska förmågan här, men ihop med ensemblen fungerar det.
En bit in i showen raljerar de i snabb takt över alla tv-program hon deltagit i: Let´s dance, Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre och många fler och nu börjar det bli roligt på riktigt. Det är dessutom alltid enklare att skratta när man väl har skrattat första gången och barriären så att säga är riven.
Mitt i alltihopa bestämmer sig ensemblen för att Pernilla måste hitta sig en man, så att de ska slippa följa med henne på hennes ständiga turnéer, där bara hon får stå i centrum (ramhandlingen alltså). Så de plockar upp Jörgen från Luleå från en av de främre bänkraderna till att bli hennes partner. Han får delta i ett dejtingprogrammet "Låt den rätte komma in", där han sitter med två andra män bakom en skärm. Pernilla får ställa frågor och väljer så klart sedan Jörgen och detta blir därefter en återkommande följetong som slutar med möhippa och bröllop. Ja, på låtsas alltså. Det är väldigt underhållande. Jag vet inte om Jörgen var förvarnad om sin medverkan, men han gjorde det bra!
Det är mycket sång, musik, en del dans och många klädbyten. Alla medverkande har sina kvalitéer i sina komiska gestaltningar av olika karaktärer. Ett av de absolut bästa numren är när brandmannen Glenn ska göra en #metoo-certifierad strippshow på Pernillas möhippa. För varje plagg han tar av sig får möhippedeltagarna signera ett samtycke i hans mobil – karaktären Christina Schollin, Pernillas mamma, klagar högljutt över detta – och när de anmärker på att hans kropp inte är särskilt snygg och sexig svarar han bara att "vad skönt att slippa bli sedd som ett objekt".
Ok, jag vet, det är inget framgångsrecept att försöka återberätta skämt, så jag stannar där.
Men måste ändå nämna att en del sketcher är extremt under-bältet och det vet jag inte heller hur lämpligt det är att återge, men i alla fall så har Pernilla Wahlgren en dialog med en grå figur som ska föreställa hennes sexliv, vilket utmynnar i en pampig schlager om vad det är hon behöver. Vilket absolut inte skulle passa att återge här.
I en annan låt ska Pernilla och övriga deltagare visa sig sköra och berätta att de minsann också har varit ledsna, precis som Charlotte Perrelli och andra artister har gjort, för att recensenterna ska se något djup i föreställningen. Men allt är återigen bara parodi och humor. Pernilla Wahlgren verkar faktiskt vara en alltigenom lättsam tjej, och det tycker jag vi låter henne få vara. Det smittar nämligen av sig.