Vissa förseningar kan bygga upp stämning, skapa en kollektiv pirrande känsla av förväntan. Vissa förseningar kan istället skapa en smått tryckt nervös stämning. Jenny och hennes fem demoner låg mer åt det sistnämnda hållet.
Vad gör egentligen femton minuter? Det beror på omständigheterna. Femton minuter sen till biografen gör mindre skillnad än att vara femton minuter sen till högskoleprovet. Femton minuter av misslyckat soundcheckande är värre än tystnad. Övergången mellan soundcheck och spelning är dessutom rätt oklar, så publiken hann aldrig riktigt värja sig för vad som skulle komma. En depressiv punkrock om livets stora ämne, dess meningslöshet. En punkrock ackompanjerad av en smattrande gladpoppig 80-talssynt á la Freestyle. Och en trumhinnepenetrerande ljudmatta av intensivt cymbalmisshandlande.
… men det fungerade. Trots att en av demonerna utan någon hörbar förklaring eller förvarning försvann. Trots den skiftande intensiteten hos bandmedlemmarna. Trots den uppenbara osamstämmigheten. Men varför? Jag blev rörd över att de spelade en låt som hela bandet hatade bortsett från gitarristen, bara för att göra honom glad. Jag gillade att de berättade att de inte hade repeterat på länge. Jag gillade att Jenny berättade om sina misslyckade försök att till denna afton lära sig spela saxofon. Mänskligt, felbart och dödstankeinducerande.
Med en mer berusad publik och ett golv som inte bestod av söndertrampad gräsmatta hade spelningen nog kunnat spåra ur i den mest positiva av bemärkelser. Nu är det mest en ickebesvikelse med stort potential.