Kvällen bestod av en mix av låtar och anekdoter.
2016 gjorde Orup ett bejublat uppträdande med fullt band i CoopArena och en lyrisk recensent gav honom en femma. Då var han kung.
Publiken i Kulturens hus nio år senare snittar kanske 55–60 år och de älskar sin Orup, det råder det inga tvivel om. De är här för att se honom på nära håll, få höra honom framföra låtarna som de trallat med i sedan han slog igenom – och sjunga allsång så klart. Inget av detta missunnas de.
Ulrika Henriksson och Marie-Louise Larsson gillade konserten. "Jättebra tyckte jag", säger Ulrika. "Helt fantastiskt. Vi har ju sett honom förut, men det här var bättre", säger Marie-Louise.
Ändå är kvällen en besvikelse. För mig. Som recensent talar jag givetvis bara för mig själv, jag vill inte beröva någon annan sin upplevelse. Och jag ser i bänkarna runtomkring mig att folk njuter av kvällen.
Cecilia Lagerlöf och Linda Sköld hade en fin konsertupplevelse med Orup. "Helt magiskt. Han är ju otroligt bra fortfarande", säger Linda. "Han är outstandig", säger Cecilia.
Men: Det första man bör tänka på om man måste ha med sig backing track av bastrummor på en avskalad enmansturné är nog om det verkligen är rätt beslut att göra en avskalad enmansturné. Det finns låtar som gör sig fint i avskalade tolkningar. Dit hör inte Orups låtskatt. De behöver fjädrar, plymer, glitter och fräscha körtjejer. De behöver få blomma ut i poppiga, fartfyllda arrangemang med en botten av bas och trummor, förgyllda av percussion och varför inte både blås och stråk. Det här avskalade blir helt enkelt inte så roligt att lyssna på.
Orup ackompanjerade sig själv på flygel, piano, gitarr eller elgitarr.
Jag minns ett av Orups första tv-framträdanden, det var något härligt befriande med honom och hans gäng. Texterna kändes nyskapande inom poppen när låtarna var nya i slutet av 1980-talet, ofta lite småunderfundiga och underhållande, ibland lite fräcka och utmanande. Men ärligt talat, texterna är inte så bra, att de behöver lyssnas på intimt med bara en gitarr eller ett piano nu 37 år senare.
Orup bjöd på en avskalad konsert i Kulturens hus.
Orup sjunger bra och spelar bra, det måste jag ge honom i alla väder. Hans små "dansnummer" känns däremot inte helt klockrena när han är ensam på scenen. Visst, det kan uppfattas som att han prestigelöst bjuder på sig själv, men är det så kul att kolla på? Även de utlovade anekdoterna känns tämligen poänglösa.
Jag var också i CoopArena den där magiska kvällen 2016 när recensenten John Strömshed hyllade honom och satte en femma och jag hade lätt gett samma betyg. Ikväll blir det inte mer än en svag trea. Han besitter en kejserlig låtskatt, men den mår bäst med kläderna på. Kanske att jag till och med hellre blir jagad av vargar än lyssnar på Orup en gång till i avskalad tappning. Men kom gärna tillbaka med ett band! När jag applåderar honom tillsammans med resten av Stora salen i slutet är det snarare för ett långt och fint artistskap än för just den här specifika konserten.
Åsa och Anders Hersinger från Luleå var nöjda med konserten. "Toppen. Mycket bra", säger Åsa. "Ja, verkligen. Man kom lite nära och han var lite personlig", säger Anders.
Chister och Maria Andersson från Luleå ger toppbetyg. "Jättebra", säger Christer. "Superbra. En nostalgitripp", säger Maria.
Nina Backgård och Thomas Olofsson var nöjda med kvällen. "Orup är ju en av mina stora idoler, så det är fantastiskt att se honom live", säger Nina. Hon gillar när han har band med sig också, men uppskattar även när det blir mer intimt. "Jag tycker han är en otrolig låtskrivare och har en otrolig låtskatt", säger Thomas som inser att han kan sjunga med i alla texter utan att ha en enda skiva. Nina däremot har alla skivorna.