Närmast en rasande, personlig uppgörelse med den machokultur han vuxit upp i och med. Här dundrar hårdrocken från högtalarna. Nitar, tatueringar, platta skämt, griserier, vrål och en ansiktsrakning med yxa, bara för att nämna några av de manliga steroetyper som radas upp under den ganska långa inledningen av föreställningen.
För lång, ärligt talat. Budskapet går fram ganska snart när golfbollar spottas ur munnen och den hårda rockbandsmyten dras varv efter varv.
Men så händer något. Rollen som den osårbare machokillen börjar sakta krackelera. Och det är nu det blir intressant.
För i takt med att den desperata jakten på att uppehålla rollen som den hårda, farliga, sexiga mannen med stort M tar allt galnare akrobatiska uttryck skiner den bakomliggande förtvivlan lika stark. Det är så hjärtskärande tragiskt.
Långt ifrån oväntat kommer den vändning föreställningen laddat för. Fram kliver en man som sakta återerövrar sina rosa insida. Överdrifterna tonas ned. Suspensoaren slängs bort och tralla la. En jonglör i sin fulla potential tar plats på scenen när de självpåtagna kraven bleknar undan.
Det är ytterst övertydligt men effektfullt. Dessutom mycket berörande.
För hur många känner liksom David Erikssons alterego i denna föreställning; "There is a bluebird in my heart that wants to get out. I am to tuff for him. I say stay there - you mess me upp".
Visst vill man bara gråta?