Cheerleader punk. Smaka på de sammansatta orden. Smaka på genren. Glättigt och glittrande, pompom-dominerad mespunk. Det var åtminstone vad jag trodde när jag något motvilligt skickades iväg för att lyssna på Luleå-Stockholms-kvartetten. Det visade sig att jag inte hade kunnat ha mer fel.
Femton låtar på trekvart säger de är standard, men idag siktas det mot sexton. Hur många låtar det faktiskt blev har jag ingen aning om. Tappade omgående räkningen då min enda tanke var: ”Mera”. Det är strunt samma att texterna handlar om sms:ande, Luleås hockeylag och andra menlösa textrader som bäst återfinns i highschoolfilmer. Jag ville ändå bara ha mer.
Varför? För att Tiger Bell är så jävla coola.
Varenda rörelse, varenda textrad, varenda klack som hårt stampar i scengolvet, varenda nyck med nacken för att få bort luggar ur ögon – allt – utstrålar självsäkerhet. Inte en flackande blick eller ett tvekande ord, på scenen är de onåbara och underbara.
Efteråt är jag vimmelkantig och hjärnan känns som mos. Min blick har konstant studsat – likt bollen i en intensiv bordtennismatch – mellan de tre vokalisterna. Märker att munnen hänger öppen och hoppas att ingen i bandet råkat se mig i mitt punklobotomerade tillstånd. Fast kanske gör det ingenting, de är nämligen ljusår ifrån mig på galaktiska coolhetsskalan, vilket innebär att de ändå inte bryr sig.