I centrum av de fristående historierna står Kokerskan, kanske Heide Krönlein själv. Åtminstone är det lätt att föreställa sig henne i den trädgård som hon vårdat och avbildat i tusentals fotografier långt uppe i klimatzon 6 och 7.
Det är som sagts meditativt men också djupt passionerat, speciellt hennes förhållande till mat. Rätter som fallit i glömska ges upprättelse. Kokerskan hyllar långsamhetens lov. Här får hönor puttra i järnstekpannor i timmar, tillsammans med alla sorters kött från en ko och soppkött från en gris som bökat ute hela sitt liv. Hon tillsätter, purjolök, lagerbärsblad, morötter, brynta lökar, vitlöksklyftor, selleri och libbsticka. Värmer svartpeppar, grönpeppar, sechuanpeppar och rosépeppar som hon sedan maler grovt för att hällas i buljongen, en buljong som sedan silas över pumpatärningar. Hon gör röror på solmogna tomater, zucchini, aubergine, vitlök, lök, finhackad persilja, basilika, socker, smakrikt franskt salt och blandpeppar som sedan tillsammans med grovhackat märgbensinnehåll läggs på smörgåsar till pumpasoppan. Rostar krutonger och serverar sina gäster.
För livet finns i matens vällust. Det handlar trots allt om en människa som upplevt hunger. Som suttit i läger under andra världskriget, där ett tilldelad bröd från en rysk soldat bildat en mycket klar minnesbild.
Och precis som förhållandet till mat beskrivs också med vällust och inlevelse förhållandet till köksredskapen. Alla utom ett, en tranchersax. Ett redskap som väcker minnen hon helst vill glömma. Under tiden i lägret delade familjen rum med en ung kvinna som fått underlivet söndertrasat med detta redskap, egentligen till för att dela fåglar.
Kriget, ondskan och smärtan är med andra ord lika närvarande som alla maträtter som serveras och tillagas med ömsint kärlek under läsningens gång. Här finns också vännerna, naturen och specifikt väninnan. Kärleksfullt beskrivna. Djuren och växterna i symbios med Kokerskan.
Närmast påminner ”i röda skor” om en stor hyllning till det goda i livet. Nästan så man önskar att man tillhörde gästerna på någon av Kokerskans alla bjudningar och fester.
I fjol sommar brände Heide Krönlein sin konst. Denna sommar brann hennes hus upp, men livet uppe i Vuollerim är märkbart levande i denna bok som rör sig i gränslandet mellan lyrik och saga. Klart läsvärd för den som önskar en vilsam paus i samtidens ekorrhjul och en påminnelse om livets små och storslagna ting.