Som gammal sportjournalist räknade jag med att kunna referera mig genom "Borg" på klyschor och slitna uttryck. Jag skulle bara slänga upp mitt "hawk eye" och komma ut med mycket energi så skulle den här recensionen gå på rutin, bara jag satte grunderna.
Game, set, match.
Dansken Janus Metz har regisserat filmen och tar bokstavligt talat en match i taget då han hänger upp Björn Borgs liv på Wimbledonfinalen 1980, där han jagar sin femte titel och chansen att bli historisk. Men jag blir inte serve(ad) några gratispoäng.
För att genomföra ett standardreferat hade jag behövt stånga pannan blodig mot den där garageporten.
"Borg" håller sig utanför alla sportklyschor och spelar sitt eget spel. Den oskrivna regeln för hur idrottsfilmer gestaltas är väl att den innehåller en jobbig start, en uppbyggnad med stärkt självförtroende och det stora avgörandet mot en mäktig motståndare. Resan mellan botten och toppen ska vara full av mäktiga, skrattiga och energiboostande scener.
Men – SMASH – glöm det.
Det här är något så ovanligt som ett mörkt och stundtals hjärtskärande drama i sportkostym – en snygg sådan dessutom. Fotot (framförallt tennisplaner filmade från ovan) är riktigt snyggt. Skådespelarna är snygga. Kläderna är snygga. Miljöerna är snygga. Jag tycker till och med att biosalongen blev snygg.
Men livet som tennisstjärna 1980 är långt ifrån vackert.
Internationellt heter filmen "Borg/McEnroe" och varför den inte heter det på svenska förstår jag inte. Amerikanen John McEnroes perspektiv och uppväxt är nästan lika fängslande att följa som Björn Borgs. Det visar sig att isberget från Södertälje och den hetlevrade rebellen har mycket gemensamt i sina plågade sinnen.
Även detta bryter mot sportfilmernas lagar. Det hör inte till vanligheterna att följa två konkurrerande hjältar – som stundtals är två konkurrerande skurkar.
Tillsammans med oväntat starka matchscener har filmen många strängar på sitt racket.
På tal om klichéer. Jag är väldigt glad över det faktum att "Borg" undviker en av mina hatfällor. Ankdammen av svenska skådespelare brukar innebära att vi får se många välbekanta ansikten på duken, vilket är förlåtande så länge karaktären inte har ett eget välkänt ansikte. Typ Björn Borgs.
Men den här gången slipper jag lägga (hår)band på mina upprörda känslor.
Sverrir Gudnason ser ju faktiskt ut som Björn Borg – och hans signum som skådespelare är att spela till synes känslokalla karaktärer. Inte ens Leo Borg, som spelar den yngre versionen av tennissvensken, påminner lika mycket om hans pappa.
Borg och McEnroe skrev historia under sina tenniskarriärer. Nu har "Borg" skrivit om sportfilmens historia.