Det är kolsvart ute och små vintervägar ringlar sig försiktigt kring byarna utanför Niemisel. När kylan tillfälligt stänger av min iphone räcker det för att jag ska missa en avfart och jag kommer nästan för sent till Folkets hus. Det är första gången jag är i Bjurå, men jag är inte den första att besöka byn för att spana in deras kottar.
Här dubbleras antalet personer i byn flera gånger i veckan då hundratals revyentusiaster årligen besöker ”teatern mitt i skogen”. Jag är inte en av dem, revyentusiasterna, men nu är jag här för att pricka av min amatörmässiga checklista.
Nästa år fyller revyn i Bjurå 25 år och Kottarna planerar ett storslaget jubileum, för att spara på barret bjuder den sju personer starka ensambeln därför på något av en greatest hits i år. ”Minnenas kavalkad” innehåller 23 lösryckta nummer och det är som gjort för att infria mina låga förväntningar på vad en revy ska innehålla. Förväntningar på låg humornivå alltså, åtminstone inte mycket över bältet.
För att min bild av denna buskisunderhållning ska förverkligas vill jag se:
1. Skämt om att dricka starkt.
Check! Redan efter en minut plockar rullatorförsedda pantertanter fram fickpluntan.
2. Fräckisar om kåtslag.
Check! I tredje numret undersöks gubben Helmers syn genom en blottande sjuksköterska.
3. Käpp- eller rullatorförare som är grova i mun.
Check! Se punkt ett.
4. Återkommande karaktärer med igenkännande drag.
Check! Gudrun Wennströms kärringtokiga ”Arvid borti Bjurå” med sitt karaktäristiska skratt är given.
Kottarna är snart ensamma om att upprätthålla en lokalrevy, på många ställen i landet och länet försvinner fenomenet i takt med att publiken och utövarna blir för gamla för att hålla stånd.
Om ni skrattar åt ovantående meningsavslutning är ni undantaget och då finns en hel del att glädjas åt även i år.
Gudrun Wennström är en strålande stjärna som sjunger högst, skrattar bäst och njuter av varje sekund. Linda Strand Andersson känns som en riktig teaterskådis genom sin mimik och publikkontakt. Ynglingen Erik Lundqvist är troligtvis mest musikalisk av alla och gör stundtals ett strålande skådisarbete (hans tolkningar av en femåring håller Guldbaggeklass).
Dessutom får Alf Lundqvists hockeysupporter mig att skratta högt, Birger Wennström spelar så gammal att jag inte vet om han gör det bra eller om jag ska ringa ambulans, Yngve Johansson och Birgitta Nilsson glänser i rollerna som pilot och småbarnsmamma. Här är helt enkelt mängder av källor till skratt.
Om ni däremot fnyser åt buskisformuleringen är du en anledning till revyernas utrotningshot. När daterade fräckisar om stringtrosor, brunstiga yttringar och huttar spelat ut sin roll och egengjorda lusta musiknummer inte längre efterfrågas stannar återväxten. Även för gamla kottar.