Tiden har tyvärr stått stilla

När Dans i Nord uppmärksammar att Bergman föddes för 100 år sedan så möter vi faktiskt några av dem igen. Ekblads röst som den androgyne Ismael ur ”Fanny och Alexander” i är en del av Pontus Lidbergs verk och i ”Onapers”, ett anagram för ”Persona”, återkommer de bilder vi sett ur filmen med Liv Ullman och Bibbi Andersson. Ansiktena är nu istället Nathalie Nordquist och Jenny Nilson vilka framför Joakim Stephensons koreografi. Liksom ”Persona” utforskar också ”Onapers” frågan om gränser och gränslöshet mellan två människor.

Hela verket kallas ”Ingmar Bergman genom koreografens öga” och består av totalt fyra akter som alla, lite överraskande i vår tid, är koreograferade av personer med mansnamn. De tre första är vackra i en klassisk europeisk mening. Till exempel så har alla dansarna vitt skinn, koreografierna strävar uppåt, linjerna är sträckta, rörelserna liksom långsamma och klara i konturen och till för att betraktas under kontemplation.

Verket inleds dock av Bergmans inspelade röst och bilder över Fårö innan Pär Isbergs duett ”Samband-Band-Saraband” tar vid. En man och en kvinna sitter i ett mindre flygplan. Kostym och rekvisita signalerar femtiotal. Paret har en relation där de attraheras och repelleras i en modernitetens loop. Allt till tonerna av Bachs cellosvit – givetvis skulle en Bergmankännare säga. Den andra delen tar vi del av i filmens form. Det är Pontus Lidbergs koreografi ”En förstudie”, kanske av att dansar med hästar då en sådan ingår? Varsamt uppförs det av honom själv.

Efter ”Onapers” dansar så Alexander Ekman sitt verk om Bergman och dans. Dansen strävar bort från det svala estetiserade vi tidigare mött och för första gången uppstår en egentlig kontrast till Bergmans skapande. Ekman talar med sig själv och blir så nervös att han skakar i ett fiktivt samtal med den store regissören att vi skrattar. Ja, det är överhuvudtaget en rolig och befriande akt. Kvällen avrundas så lite onödigt med en förtydligande halvtimmeslång film om hur föreställningen kom till.

Ingen kan ta det vackra från verket, men visst hade ett mindre vördnadsfullt förhållande till Ingmar Bergmans ande varit befriande. Till sist blåser Ekmans lust att lämna koreografens position och utmana sig att åter ta plats på scenen, dessutom i ett solo, in lite prövande konstnärlig luft i ett rum där tiden faktiskt annars har stått rätt stilla.