Litteratur
Samefolket. En samisk tidningshistoria.
Författare: Victoria Harnesk, Åsa Lindstrand
Stiftelsen Samefolket
För den samiska historien heter den sekundvisaren ”Samefolket”, tidningen som 2019 fyllde hundra år. Därmed den äldsta fortlevande publikationen för saken. ”En samisk tidningshistoria” är därför underrubriken till den jubileumsskrift som Victoria Harnesk och Åsa Lindstrand ställt samman.
Som alltid när det gäller tidningshistoria är ämnet svårt att överblicka, tidningen är ju både spegel och strålkastare, den är subjektet som påverkar och objektet som noterar. För Samefolket gällde uppgiften redan tidigt att upplysa om allvarsfrågor som krympande marker och äganderätt, en fråga som aldrig förlorar sin aktualitet. Med tiden har ”mjukare” ämnen som psykisk hälsa och identitet också fått sin plats, en tidning är ju en tidning, mångskiftande.
Allt har naturligtvis varit tidspräglat, den förfärlige Herman Lundborg var så pass allmänt accepterad en gång att hans rasbiologiska smörja presenterades med under rubrikformuleringen ”Samefolket i vetenskaplig belysning”. 1970-talet drar in med en tidsanda av protest och professionalisering, man för dialog med läsarna och Jokkmokks-Jokke blir synliggjord. Layout och tilltal förändras, det samiska är precis som alla andra samhällen präglat av olika intressen, av konflikter och samsyn i komplext samspel.
Den där komplexiteten avspeglas i tidningen och i jubileumsskriften. Tyvärr underlättar varken layout eller redigering tillgängligheten för den väsentliga historieskrivningen. Tidningshistoria förlorar sig ofta i detaljernas förtjusning och så även här. Alltför många heluppslag visar samplingar av tidningssidor och artiklar medan den analyserande texten presenteras i mikroskopskala, spalterna kräver rent ut sagt förstoringsglas. Frågan om vad som är objekt och subjekt fastnar ofta i ett självlåsande grepp. De analytiska beskrivningarna där distans och eftertanke är nödvändigt blandas med representationssidor där olika samiska personligheter ur kultur och politik framträder i helt egen sak.
Viljan att fånga allt blir en fälla som gör att historieskrivningen blir lidande, det blir som att stå framför det stora och osorterade arkivet. Kunskapsmängden är imponerande, men inte helt tillgänglig. Redaktörernas egen text hade tjänat på ett generösare utrymme, bildmaterialets överflöd hade tjänat på en åtstramning så att upplägget mer liknat en historiebok och mindre en väldigt stor tidskrift.