Det var en högst ordinär vägkrog, mitt ute i ingenstans. Rejäla furubord, träpanel på väggarna och visst serverades kaffe men framförallt tango. Vi talar bondvischan, mitt i skogen, där människor samlats för att dansa och dricka kaffe en söndagskväll, men också för att sjunga.
Där och då kändes det som att denna upplevelse stod nära den finska folksjälen, precis som de minnen jag har från folkmusikfestivaler i vårt östra grannland där man vid lägerelden samlades för att sjunga finska sånger, gammal som ung.
Som den svenska kustbo jag är förstod jag aldrig texten, men meningen och innebörden stod klar. Detta är ett folk som förenas genom musiken - melodier och klanger som berör på djupet och i alla fall för en utomstående - musik närmast identitetsskapande.
Därför en stilla undran varför två duktiga musiker som Mirja Palo och Pernilla Fagerlönn väljer att göra en musikteater där fokus ligger på dialog istället för musik för att lyfta frågor om språk, identitet, minoritetsperspektiv och svergiefinsk kultur. För de är främst musiker, inte skådespelare.
Berättelsen är dessutom ytterst snårig; "Svea (svenska staten) och Aino (sverigefinnarna) sitter i en bil på väg till ett möte. De kör på Finn Jähkel (allegori för det finska språket) och slår ihjäl honom av rädsla för att bli upptäckta. Det är upptakten till berättelsen om hur Sverige behandlat sin befolkning med finska rötter, symboliserad genom en graviditet, där Sveas syfte är att skapa en god samhällsmedborgare i konungalandet Sverige. Aino å sin sida ifrågasätter den uppfostran Svea förespråkar där det finska språket lysr med sin frånvaro. Det blir ytterst krystat, stolpigt och förutsägbart.
Musiken däremot är vackert melankolisk och berättar en helt annan historia. En berättelse fylld av vemod, hopp och kärlek - till ett språk, en identitet, ett land och ett ursprung.