En oavslutad målning i olja av John E. Franzén visas tillsammans med ett otal av hans verk där bil och motorcykelkulturen porträtteras.
Konst
Idag upplever vi i väst bilen som självklar, något den inte minst blev via genomtänkt samhällsplanering och strävan efter det moderna. I nummer 1/23 av Provins, också det med fordon som snarlikt tema, skriver journalisten och författaren Arne Müller i artikeln ”En fartfylld epok går mot sitt slut” om just hur hela det svenska samhället från 1950-talet och framåt byggde för bilen. Något som resulterade i stora ytor reserverades för parkeringsplatser i de nya bostadsområdena, breda trafikleder och köpområden utanför stadskärnorna med fri parkering. Allt sånt som vi idag tar för givet.
Men det räckte inte med att vi tog våra körkort.
Fordonen skulle också, ganska snabbt, komma att bli ett slags kultföremål och att köra bil, gärna ett visst sorts märke, blev en livsstil. I utställningen är detta främst gestaltat av John E. Franzén, verksam sedan popkonstens dagar men som avled 2022. Här visas ett slags porträtt av välhållna, pimpade motorcyklar och bilar. Detaljerna är många, och om de står utomhus, speglas landskapet i glänsande bensintankar och andra motordelar. En oavslutad målning i olja ingår i utställningen, i övrigt visas tryckta kopior efter större målningar och litografier. Ett gliceetryck är beställningsverket ”Karl XVI Gustav med familj” från 1984-1985. En volvo i bildens vänstra hörn motiverar att porträttet av kungafamiljen deltar i ”Krasch. Bom. Bang.”
Bilsamhället är komplex och är förstås svårt att fånga men ”Krasch. Bom. Bang.” är en spretig utställning som talar med svag röst. Michael Richters skojsamma bilskyltar i reflexfilm på aluminium svävar till exempel liksom fritt i rummet. Men som sammanfattning av intrycken dominerar snarare bilar som skrot och smuts mer än något annat.
Överraskar gör också Hanna Antonssons samtida ”Auto wing III” och ”Auto wing VI”. Verket utgörs av en rörlig installation. I en tjorv ligger utbrända däck, sådana som finns vid vägkanten, pimpade med svarta vingar från överkörda fåglar. Vingarna fladdrar till och ett prasslande ljud uppstår. Resterna av vårt färdande längs landsvägar gör sig hörda. Jag ser fram emot att möta hennes verk fler gånger.
Skrot blir också bilarna som deltar i Demolition Derby. I ett inhägnat område körs pimpade bilar till skrot. Den som lever längst vinner. Josefin Östberg Olsson har fångat fenomenet i ett par verk i utställningen och ställt ut delar av det som blivit kvar.
Att placera Sara Lännerströms installation ”Motorn”, en volvomotor B21 och ljudspår av hjärtljud, centralt i Konsthall 1 är dock kanske det mest självklara valet för utställningen "Krasch Boom Bang", menar konstkritikern Regine Nordström.
Ett annat mummel från resterna är Karolina Holmlunds ”Bilbränder 2009-2015”, 18 verk i olja på lackat akvarellpapper, är utplacerade i hela utställningsområdet. Motivet är bilar som bränts för att dölja något och som sedan lämnats i naturen. Precis som de där förstabilarna från 1950-talet kunde ligga på taket i en skog nära dig. Karolina Holmlund är för övrigt redan känd en större publik i Luleå då hon svarar för utsmyckningen av Arcushallen i Karlsvik.
Men att placera Sara Lännerströms installation ”Motorn”, en volvomotor B21 och ljudspår av hjärtljud, centralt i Konsthall 1 är dock kanske det mest självklara valet för utställningen. I centrum för att göra bilkulturen möjlig stod förbränningsmotorn, här representerade både i bilar och motorcyklar. Avskalad bilens hölje ligger den därför där och påminner oss om bilar som går att skruva i. Och kanske lever bilsamhället, om vi räknar bort de som tjänar pengarna på den, just som starkast hos dem som fortfarande skruvar och pyntar sina bilar, rustar gamla amerikanska bilar och åker på bilträffar – eller köper stort och dyrt. Men besöker de en konsthall för att få inspel till sitt intresse och liv?
Om framtiden, efter bilar som skrot, vet vi inte mycket. Redan idag byggs städernas stora bilgator om till parker och i Paris planeras för 15-minuters staden. Inom promenad- eller cykelavstånd ska all service nås. I sådana städer behövs inte bilen, varken de tunga eller lätta, jordartsmetallerna, batterierna och oljan nå´ mer. Med upprustad järnväg minskar behovet av bilen för fler. Vad händer då med vårt sätt att tänka kring bilen som artefakt, nöje och för daglig transport.