När Teater Scratch närmar sig frågeställningarna är det inte bara den psykiska ohälsan som står i fokus, utan kanske främst utanförskap i en samtid som ställer höga krav på perfektion av det uppväxande släktet. I denna monolog har man valt att lyfta fram de högpresterande flickorna och vilken pris de kan tvingas betala för sin nit och anpassningsbarhet.
I den en timmes långa föreställningen får publiken följa Jana, storasyster till Jasmine, som isolerat sig i sitt rum och tystnat.
Det finns också en bror och två handfallna föräldrar invävda i berättelsen som tar sin början när Jana, discjockyen återvänder hem på begäran av familjen.
Fram växer ett porträtt av en ung kvinna som tvingades lämna sin barndoms glesbygd för att bli hel, till priset av att inte riktigt bli accepterad av vare sig föräldrar eller bybor. Traditionen är stark, liksom närmast föråldrade könsroller. För visst är det storasystern, inte storbror som förväntas ställa upp deras lillasyster mår dåligt.
Med ett ungdomligt språk och hög igenkänningsfaktor för målgruppen som nog egentligen bör vända sig till högstadieelever, inte mellanstadiet, kan en hel del samtidsfrågor lyftas i en klassrumssituation.
Det är aldrig lätt att gestalta ett manus utan undertext. Därför bjuds inga överraskningar direkt. Däremot är det välspelat av Jenny Sterkens utifrån förutsättningarna.
Och tematiken, alltid värd att lyftas upp i rampljuset.