Marie Silkebergs åttonde diktsamling med titeln ”Atlantis” handlar också om en förlorad värld, om vår jord som håller på att fördärvas av terrordåd och krig.
Silkeberg skriver inte lyrik i en traditionell mening, hennes texter ligger nära dramatiken och skulle kunna fungera som hörspel i radio. Läsaren får lyssna till ett stort antal anonyma röster från världens alla hörn. Ett du, en han, en hon, korta repliker, snapshots från städer, från yttre och inre landskap. Atlantis är en tjock bok på drygt 350 sidor, sidor med mycket luft, mestadels bestående av korta rader med dubbelt radavstånd.
De orter där scenerna försiggår presenteras som en sorts kapitelrubriker. Författaren tar med läsaren på en resa till platser som Beyoglu/Cizre, Abu Dhabi/Rub ’al-Khali, Chengdu/Dar’a, Navigli/Aleppo, till Midwest, Island och Gotland och ett flertal andra ställen. För den som är mindre berest än Silkeberg krävs en bra kartbok eller också får man googla. Det lönar sig nämligen att informera sig om alla dessa orter, som ofta varit skådeplatser för våld och förtryck.
De drabbade och drabbande stationerna på Silkebergs resa står i bjärt kontrast till resebyråernas kataloger med lockande resmål. Läger som byggs och rivs, papperslösa människor som sover på gatan (Paris). Diamantfynd i Kalahariöknen hotar lokalbefolkningen, som löper risk att förvisas. Och man ringer från Damaskus till Aleppo och meddelar att missiler är på väg
En gammal man minns massakern 1982 i det palestinska flyktinglägret Shatila (Libanon), han erinrar sig att en grävskopa föste ner kroppar i den våta cementen.
”Jag såg en hög.
Gick närmre.
Såg en grupp människor som bundits samman vid fötterna
Och släpats efter bilar.
Levande.”
I det 70 sidor långa kapitlet ”Midwest” lämnar en skandinavisk kvinna sitt sällskap i New Orleans för en plötslig förälskelse i en nigeriansk man. Silkeberg återger deras trevande samtal på engelska och svenska. Vemodet sipprar in i tomrummen mellan replikerna. Deras hemlösa kärlek känns som en omöjlighet, snart måste de skiljas. Han är på väg till Alaska.
“I am still mad at you skriver han från Seattle. I väntan på planet.
Natt i Alaska. Kanske lång. Som inte har något slut.”
Silkebergs bok speglar den förtvivlan som många delar just nu över tillståndet i världen. Den ställer stora krav på läsaren. Den är svår att tolka och svår att orka med. Men varför skall det vara lätt?