Vilken återkomst för dansen i skuggan av pandemin

Dans

Dansdrömmar – Kungliga Baletten med vänner

Kulturens hus, torsdag 9 september klockan 19

Arrangör: Dans i Nord

Och gensvaret var överväldigande – applåder och tillfredställda hurrarop efter i stort sätt varje nummer. 

Efter en lång kulturell golgatavandring var det närmast en chock att se så många människor samlade i en och samma lokal. Utsålt i stora salen på Kulturens hus, men fortfarande med visst avstånd och avstängda platser. Och glädjen över att åter kunna dela en kulturell upplevelse fysiskt, på plats, med andra människor var egentligen kvällens stora höjdpunkt. Inte bara för publiken, utan även för de dansare och artister som bjöd på föreställningen "Dansdrömmar" i två akter. Kanske till viss del retorik och inövande repliker från medverkande, men visst kunde man som publik se en glädje hos aktörerna på scen – "Äntligen på en scen igen", var Rennie Mirro och Karl Dyalls inledning till den första akten där resan genom dansens värld startade. 

För när dansens återkomst till våra scener firandes bjöds en gott och blandat påse med godis för dansälskare. Långt ifrån en genomgående och sammanhållen föreställning, snarare en genomarbetad show (akt 1) följt av ett axplock med vackra, eleganta och tekniskt fulländande balettnummer (akt 2).

Och om den första akten bjöd på glädje, förundran, underbara sångnummer, fartiga stepnummer och inte minst en underbar mix mellan balett och ballroom, var andra akten förvisso vacker men tämligen anemisk. Dansaren Nadja Sellrup gestaltar den "Döende svanen" genom att dansa på tå i fyra minuter och ge svanens vingar en fysisk gestaltning. Det är obegripligt svårt. Det är sofistikerat. Det är inte minst smakfullt, men ack så ointressant. Detsamma kan sägas om dansnumret "Three Preludes" med dansarna Madeline Woo och Calum Lowden. Tekniskt briljant och stilfullt med vackra linjer men ärligt var är berättelsen? Vad ska vi som publik beröras av, förutom tekniskt fulländning?

När sedan dansarna Luiza Lopes och Kentaro Mitsumori avslutningsvis bjuder på "Le Corsaire pas de deux" är det fortfarande anemisk, tekniskt fulländat, men på något snedvridet sätt, än dock berörande. 

Sammantaget, trots allt, en överväldigade återkomst för dansen. Inte minst imponerade Rennie Mirro och Karl Dyalls sång- och stepnummer. Tillbaka till tidigt 1900-tal. Det känns på något sätt tryggt..?