Medan jag ännu studerade konstvetenskap i Lund, skrev min far apropå en utställning han just sett och undrade: Måste man tycka om Picasso? Jag svarade, att det måste man inte – men man måste beundra honom för hans ofattbara kreativitet.
Med Lars Lerin är det väl så, att de flesta inte kan låta bli att tycka om honom. Det gäller hans realistiska akvareller, visade i ett stort antal utställningar (också i Luleå) och i hans eget museum på Sandgrund i Karlstad. Numera gäller det också hans person, sedan han blivit en mediernas gunstling och övervunnit sin motvilja mot att framträda. Han tillhör numera den kulturelit som får svara på frågor i tv och han har under våren medverkat i litteraturprogrammet Babel.
Även hans energi tycks vara i klass med Picassos, manifesterad också i ett överväldigande antal publicerade böcker. Även om Lerin inte förändrar konsthistorien (och inte heller bryr sig), så äger han en makalös förmåga att se och att göra det sedda till både bild och – ord. Han måste räknas in i ledet av framstående svenska litterära linnéaner.
Naturlära, Lars Lerins senaste och till omfånget största bok, har den latinska underrubriken ”limes norrlandicus”, alltså ”norrlandsgränsen” och härmed ges ett slags referens till Carl von Linné, en av valfrändskaperna som citeras återkommande i boken. Gemensamt har de sin undran, förundran inför naturen (De curiositate naturali heter en av Linnés mest berömda skrifter.) Det sades att Gud skapade och Linné ordnade.
Lerin avbildar skapelsen i vid mening, framför allt landskap – i boken med den värmländska hembygden, gränsande till Norrland, som centrum i ett årsvarv, från vinter till vinter. Nu har han också utökat sitt naturrevir till den museala sidan. Åtskilliga akvareller i boken återger dioramor från biologiska museer, zoologiska preparat och en stor samling monterade insekter, vilket gör den till just en ”naturlära” i traditionell mening. Utöver akvarellerna ger konstnären även prov på flera grafiska tekniker och ett stort antal fotografier, ofta i collageform över hela uppslag. Bildrikedomen kan verka överväldigande, ibland nästan tröttande och osovrad. Men detta är en bok som kanske bäst avnjuts i meditativa portioner; så de korta handskrivna iakttagelserna på vissa bildsidor, här i ett vintrigt collage:
"Älgsjön/Spår efter älg och mus. Snön är full av/berättelser./En död näbbmus. Som ett frostnupet universum/vid foten av en snökäpp."
Lars Lerins egna texter i boken, alltid ett slags dagboksanteckningar, skapar en speciell närhet. Hans språk är både poetiskt och uppfinningsrikt. Vad sägs om ord som ”stackarshet” (om människornas belägenhet) eller ”betassas” (om ett golv som hans katt Luther går på)? Och man kommer nära bildkonstnären, med det Lerin avslöjar om arbetsprocess och konstsyn. I ett avsnitt som börjar med det starka konstaterandet ”Måleriet ger mitt liv mening” ger han också sin syn på samtidens ständiga krav på nyheter: ”Hinner helt enkelt inte vara tidsenlig. /…/ Hur skulle det vara om en Evert Lundqvist skulle sitta och ängslas över att vara nyskapande. Finns det verkligen någon seriös konstnär av betydelse med så kortsiktig ambition?”
Lars Lerin är en betydande konstnär – och författare!