Mycket matnyttigt i min smak

Säg inte att det inte är hårt att vara på festival. Piteå dansar och ler, exempelvis. Av någon anledning drabbas man ju av en så svår hunger. Typ hela tiden. På en del av Uddmansgatan i centrala delen av Piteå dansar och ler såg det till exempel ut så här: Sunes gatukök (alltid steget före) och mitt emot: Thai Garden Restaurang, Adana kebab bar och så på andra sidan av gatan igen: Wokad älg, Speedy Lee - asian food, Azis Streetfood, Thai Street Food, Taco Taco och lite längre fram: Suovas från Arjeplog, Oxfilerullar med Beasås, Langos (de två sistnämnda förärades jag hyggligt nog recensions-exemplar av från TV 4:s team - massor med tack!). Och lite senare blev det också en nygräddad (över öppen eld) våffla, med vispgrädde och hallonsylt, plus kokkaffe. Och ännu senare - en nachostallrik. Men då hade jag äntligen nått mitt kulinariska zenit. Och snacka om mätt! När allt detta var avklarat hade man ju så att säga landat tillräckligt, för att orka vara med om åtminstone cirka hälften av den countryfestival som Ronny och Ulla Eriksson hade anordnat i i anslutning till sin lokal Krokodil - på Rådhustorget, för helgen omdöpt till Krokodiltorget. <BR><BR>Idel lokala band varav Log Jammin´ var ett. Bestående av gamla ärkegarvade pop- och rockmusiker som på medelålderns vår hade drabbats av och insett countryns storhet. Hank III, exempelvis. Sonson till den store Hank Williams, som nu har gått om farfar i åldershänseende (han söp ihjäl sig när han var 29) och passerat de trettio. Log Jammin? gjorde en utmärkt version av dennes Lowdown. Och en dito av Hank seniors Evening Train. Och även av Rodney Crowells The First Time I Heard Johnny Cash Sing I Walk the Line - här med Kenneth Lundman sjungande den del som Cash gjorde på Crowells original. Jag tyckte också att det var väldigt hårt att de konsekvent satt ner hela tiden som de uppträdde. Sångaren Ove Lundmark tog till och med av sig skjortan (det var varmt!) och förekom från och med då med bar överkropp. Log Jammin? var ett stilfullt och avkopplande spelande band. STORA plustecken. Och det blev bara ännu bättre när de fyra tjejerna och pappa Tord Hjukström i Abalone Dots klev upp på scenen. Ljuvligare stämsång än så här får man ju leta efter. Och ändå knappast kunna leta upp. Rebecca Hjukström och kompisarna Elin Mörk, Louise Holmer och Sofia Burman var helt oklanderliga och sättningen med fiol, ståbas, gitarr och banjo orubbligt förtjusande. Det här var genomlyst och fin Down From the Mountain-musik och Abalone Dots står absolut inför sitt genombrott; första skivan kommer snart och innehåller den av Marit Bergman skrivna Long Lonely Road och From A Safe Distance samt Speak To Me. Ohyggligt fint, helt enkelt sagt.<BR><BR>Senare på kvällen följde Tumbleweed, med en snygg men kanske inte så väldigt originell blandning av Dixie Chicks, Keith Urban och Gretchen Wilson, samt ännu senare Richard Magnusson and Rag Wagon, Swinging Doors och så Hank Lennart and the Sentimental Cowboys. Men de spelade så sent att det inte hanns med att rapportera om dem här och nu. Och jovisst ja: Tord Hjukström presenterades med "Bubbens" kultur- och minnespris av Ronny Eriksson. För sin förmåga att "driva upp blågräset ur myllan" eller hur det nu uttrycktes. I vilket fall som helst - mycket trivsamt, alltsammans. Och inte var man hungrig heller.

Mycket matnyttigt i min smak

Country på Krokodilscenen Log Jammin?, Abalone Dots, Tumbleweed, med flera. Torsdag 26/7 Piteå dansar och ler