Det jag redan minns
Mats Kempe
Norstedts
Ny bok
Mats Kempes värld är igenkännlig och djupt främmande. Ingenting är där vad det synes vara, all vardag är fantastisk och allt fantastiskt är tänkbart. Hans novellkonst är bland det bästa vi har i denne genre, en skrivart värd största respekt. Dåliga romaner är envars struntsak, goda noveller kommer bara från mästare. Den nya samlingen heter Det jag redan minns och har ett omslag i Eschers stil, en paradox av konstnärens händer som avbildar sina händer.
Kan det vara så, att medan Kempe skriver fram dessa småstycken om en kusligt förvriden vardag, vill han egentligen, i allegorisk form nå fram till vår gåta, vår brist på sakligt berättigande och mening?
Vi vet ju alla att det inte ryms sådant som osynliga människor i vardagen, ingen ställer omärkligt fram koppar på våra bord nattetid, ingen lämnar märken av läppstift på vinglasen om vi verkligen inte haft gäster. Men hur är det då med kärlekens alla fantasmer, alla dess luftslott av förhoppningar och kosmiska urladdningar? Innan kärleken liksom blir till, vad är den då, när allt bara är drömmar, fantasier, saknad efter någonting som aldrig blivit till – som den älskades läppstift på ett urdrucket vinglas. Den älskade är ju älskad redan innan kärlekens bevis finns.
Vad är verklighet när allt är inbillning? Och vem säger att detta skiljer sig på något avgörande sätt från den fysiska verkligheten? Hur kan man tänka sig oron, ängslan som någonting påtagligt om inte genom att förvandla det till en sf-scen där den vanliga, newtonska verkligheten av upp och ned ersatts med en slags kvantfysisk psykologi och mångformig valfrihet av verkligheter?
Novellen om fågelsjukan blir alltså berättelsen om friheten omvandlad till ornitologisk evolution. Frihet som inte kan realiseras med mindre än att du själv blir till fågel, läten istället för språk, näbb istället för mun och fjädrar över de till vingar omvandlade armarna. Och sjukan är, trots att den smittar genom avföring, eftersträvansvärd och oemotståndlig.
Drömmen är verkligare än vardagen säger oss Kempes noveller. Vilket framstår som både självklart och önskvärt under läsningen.