Pernilla Berglund med stora anspråk

Närmare bestämt den dikt som mer avsiktligt och grundläggande skapar sin egen meningsbyggnad, eller ibland sitt allomfattande tvivel på meningsbyggnad. Med en slags förtvivlan närmar sig det vanliga och normerade språket dessa skapelser. De erbjuder alltid en utmaning, någon gång en uppenbarelse, alltför ofta en besvikelse.

I Pernilla Berglunds nya diktsamling Fälla, pendlar min läsning mellan dessa tillstånd. Hon skriver konstfullt, tvivelsutan, och med stora anspråk. Åtskilligt är av det hårdsmidda, postmoderna obligatoriet, meningar som slutar blint, med en slags suck, strofer som speglar sig själva med säregen syntax, brutna rytmer, men aldrig retoriska. Dekonstruktion, mer sällan rekonstruktion.

Jo, det kan fungera, här finns dikter som upplöser sig med ett ögonkast, vilket kanske är slitet som kliché, och rent omöjligt att citera efter. Men i detta ordlösa efteråt infinner sig ändå en känsla, ett vara. Och det är skickligt, och mycket konsekvent. Men självklart också hårdtuggat, den ständiga nysyntaxen, kan ingen rad infinna sig med den mer konventionella språkstrukturen? Jodå, jag kommer in i dem också, närmast prosalyriskt enkla avsnitt, det blir vilsamt och vackert och där kan man umgås lite mer otvunget: ”Vaksamheten, sättet vi säger oss själva på, hur vi för oss. Vi kan sitta och titta ut genom fönstret, fågelbordet dit ekorren kommer och äter, jag tror vi har trevligt. Men frukosten handlar egentligen om något annat…”

Språk och plats, varat och världen och alla rörelserna där emellan. Det är svårt att fånga innehållet i Berglunds dikter, anspråken är s.s. stora och anslaget ibland magnifikt:

Det är att de alltid återkommer

i överlämnandet vassa näbben mjuka skruden livet

alltid ovanför rovfågelns silhuett mot den regntunga

himlen Jag såg bakåt en gång.

Troligen kommer Berglunds poesi att förena sina motsatser en gång, bli sams med sin språkliga brottning och låta det outsagda flytta in i det normerade, vilken då, med språkets magiska förmåga, kommer att verka alldeles nyskapad. Liksom den värld det beskriver.