Relationsskapande ställs på sin spets

Vill inte, vill, vill inte, vill, vill inte, vill. Två unga människor som ska bygga en relation. Där perspektiven på vad jämställdhet är, hur tvingande könsrollerna kan vara och vem som dyvlar på vem vad ställs på sin spets. Det är vad vi får uppleva när gruppen Cauda, bestående av Moa Lichtenstein och Jonathan Krogh, spelar sin föreställning Rosa Brus.

Begränsande könsroller. Genom att spegla erfarenheter och upplevelser ur den egna vardagen vill kompaniet Cauda i föreställningen Rosa Brus väcka tankar och uppmuntra till nya infallsvinklar på hur könsroller begränsar oss.

Begränsande könsroller. Genom att spegla erfarenheter och upplevelser ur den egna vardagen vill kompaniet Cauda i föreställningen Rosa Brus väcka tankar och uppmuntra till nya infallsvinklar på hur könsroller begränsar oss.

Foto: Urban Jörén

Kultur och Nöje2014-09-12 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Stundom trevande, ömsint och förälskat, stundom frustrerat och irriterat, förtvivlat och aggressivt. Det unga paret står sida vid sida. De ser övertygade om att de är på väg in i en balanserad och jämställd relation. Men det vill inte riktigt bli så. Mot en ljudmatta av vad jag antar är just det som kallas för rosa brus, ett begrepp för att beskriva en viss typ av ljud, får publiken följa paret i sina strävanden och tillkortakommanden.

Hur hon alltid förväntar sig att han ska finnas där och fånga när hon faller, beskyddande stor och stark. Hur han kontrollerar henne och lyfter fram henne som kuttersmycket på en båt. Eller, som det heter i föreställningen, en fjäril. Fångad. I värsta fall fastsatt på en nål.

Föreställningens kontrast mellan de sökande, kanske rentav sköra, själarna och den kroppsliga styrkan är effektiv. Det är fascinerande att flytta upplevelser som de flesta av oss hanterar mentalt till ett helt fysiskt uttryck. Men mimik och kroppsspråk i all ära. Det är nog ändå ett väldigt bra drag av Cauda att lägga in röster som berättar om vad den unga kvinnan respektive mannen upplever. Inte minst när föreställningen spelas för så pass unga människor som högstadieelever som kanske inte är helt vana vid dans och akrobatik som kommunikationsmedel. Genom rösterna får vi veta att han alltid hämtar henne när hon är ute med kompisar, att han är svartsjuk. Han har ett stort kontrollbehov som gör att luften omkring dem lätt blir kvav.

Han förefaller plågad av alla förväntningar som finns på honom just bara för att han är man. Varför är det alltid han som ska hålla om henne? Om någon anfaller dem när han följer henne till tunnelbanan, måste han ensam försvara dem då? Alla vet att det är honom de skickar i döden om det blir krig. För det är kvinnor och barn först. Kvinnor och barn först, upprepar den uppfordrande rösten.

De försöker om och om igen. Och vid ett tillfälle hittar de faktiskt en tillvaro där de stöttar varandra, där behovet är ömsesidigt och där de tycks slappna av i det. Men, oj, så lätt det är att halka in i gamla mönster igen. För som en av rösterna konstaterar: Till och med Bamse är ju hypernormativ.

Dans