Den utspelar sig i Auschwitz, men handlar framför allt om den särskilda form av mänsklig värdighet som existerar i hantverket, i handens kunskap. Denna kunskap, som förvånansvärt många aldrig förstått eller märkt, får bära människans credo i romanen.
Boken inleds konventionellt, alltför konventionellt. En polsk konsertviolinist möter berättaren under en konsert i Krakow, han lägger märke till den vackra tonen i hennes violin och så leds läsaren in i romanen, som alltså utspelar sig i ett koncentrationsläger. Och som oftast undgår att ramla ner i de klichéernas förutbestämmelser som på de första tjugo sidorna så tydligt visar författarens begränsningar.
Lägerfången Daniel har klarat livet i lägret genom att utge sig som snickare, då ges han arbete i verkstan i Auschwitz, sätts att bygga ett växthus, men av en händelse får han reparera en violin som gått sönder under en konsert för lägerledningen, nazisternas officerare var ju kulturellt betingade, bevars. Det visar sig att lägerkommendanten Sauckel, som inte saknar musikalitet, också samlar på vackra instrument. En vadslagning med lägerdoktorn Sauchel om en låda Bourgogne ger nu Daniel uppdraget: att bygga en violin, en mästerlig sak, i stil som Stradivarius. Förlorar kommendanten går Daniel till läkarens ”medicinska” experiment, vinner han blir vinet hans.
Sån är berättelsen, men bokens läsvärdhet ligger helt och hållet i den kärleksfulla och detaljerade beskrivningen av hantverket och dess skönhet. Mitt i en omgivning av största fasa och grymhet. Doften av hartser och terpentiner, ådringarnas spel i träets ämnen, förtrogenhetskunskapen om millimetrar och skärningar, hur djupt stämjärnet ska skära, hur länge den lilla hyveln ska arbeta. Vetskapen som hos hantverkare är ett med kroppen, där finns en likhet med solisten, man tränar sig till att bli lika med sin uppgift.
I lägrets ohygglighet blir också denna kunskap och förmåga lika med människans storhet, beviset för en alternativ civilisations existens, för normeringens återupprättelse. I de avsnitt som beskriver Daniels långsamma arbete med sin violin lever också romanens språk, ande, mening. Tyvärr kan man inte säga detsamma om åtskilligt av ramverket, i dialog, dramatik, genomförande. Men det förstnämnda räcker som motiv och läsuppmaning.
Jan-Olov Nyström