"Hon hugger blixtsnabbt och träffar alltid"

Litteratur

Titel: Våld: Om träd och slöjd och män

Författare: Anahita Ghazinesamz

Förlag: Ordfront

Det är en liten bok, i ett format som brukar kalla ”intimt” och med en underbart förbryllande titel: ”Våld. Om träd och slöjd och män”. Anahita Ghazinezam har skrivit den och kanske är då boken också ett exempel på hur invandringen berikat Sverige eftersom det är en osannolikt rik liten skrift som bara den säregna och smärtsamma erfarenheten kan åstadkomma. 

Först var texterna en serie i Västerbottens-Kuriren i genren ”undersökande slöjdartiklar” upplyser förlaget. Som svensk krigsflykting 1988 mötte författaren nämligen den svenska slöjden först av allt. Näverslöjd som på något sätt var introduktionen till det nya landet. På en förläggning i Jörn, platsen i Västerbotten där Sara Lidmans ande tog form. Kanske var det metafysiken i den andligheten och i svensk hemslöjd som så småningom gav utdelning. Anahita Ghazinezam blev kulturjournalist och författare. Med en begåvning och egenart så uppenbar att man önskar att boken varit längre, eller flera.

Texterna hålls samman av hantverket och slits sönder av världen. Av upplysningar om vilken svinpäls symaskinsuppfinnaren Singer egentligen var, men vilken betydelse hans mekanisering fick för världens kvinnor. Och överallt våldets närvaro, det koloniala, det religiösa, det helt familjära. Varför denna förbryllande släktberättelse om att ett vilddjur rev itu mormoderns klänning när hon, sexton år ung, skulle hämta vatten i källarbrunnen? Ett vilddjur i källaren eller en våldtäkt och en kvinna som därefter varken blir hel eller fri. 

Helt korta avsnitt, närmast fragment, men i de ofta antydda berättelserna finns en precision som i efterklangen växer till en stor läsupplevelse. Ghazinezam har en lyrisk koncentration som gör språket sceniskt och drabbande, hon hugger blixtsnabbt och träffar alltid, hon ser och förstår ursinnigt. 

Liv framlevs ofta nog som dessa fragment. Av förståelse, upplevelser, brutalitet och insikt. Det mest förblir aningar av stora sammanhang och formerande berättelser. Just så som Anahita Ghazinezams bok ligger de stora insikterna i det outsagda.