Stöldanklagad – men Åsbrinks biografi är bra

Litteraturkritikern Jan-Olov Nyström har läst Elisabeth Åsbrinks biografi över Victoria Benedictsson – en biografi som skapat en kulturdebatt och bland annat anklagats för "stöld" av tidigare forskning av bland annat Ebba Witt-Brattström.

Elisabeth Åsbrink är aktuell med en biografi över Victoria Benedictsson - en bok som Ebba Witt-Brattström sågar och anklagar Åsbrink för "stöld" av tidigare forskningsresultat.

Elisabeth Åsbrink är aktuell med en biografi över Victoria Benedictsson - en bok som Ebba Witt-Brattström sågar och anklagar Åsbrink för "stöld" av tidigare forskningsresultat.

Foto: Pressbilder

Litteratur2022-10-12 05:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Litteratur

Titel: Mitt stora vackra hat. En biografi över Victoria Benedictsson

Författare: Elisabeth Åsbrink

Förlag: Polaris

Om du verkar galen i en galen tid, hur vet man då säkert vems galenskap som är ursprunglig? Den frågan uppenbarar sig i Elisabeth Åsbrinks stora biografi över Victoria Benedictsson, den stora 1800-talsförfattaren. 

Så stora ambitioner, så vilda viljor, kvinnosakens jämlikhetskrav, omyndighetsstämpeln på gifta kvinnor, sedlighetsdebatt och fri kärlek och kulturradikalism. I ett hörn står Björstjerne Björnsson och muttrar småkonservativt, i ett annat verkar Georg Brandes lika överaktiv som föreläsare som han är erotoman. Strindberg står åtalad för Giftas-novellerna och super till när äktenskapet upplöses och mitt i allt detta en mycket känslig postmästarfru från Hörby, Victoria Benedictsson. Som i den köpenhamska kulturelitens brinnande 1880-tal försöker finna sig en möjlig utväg bara för att inse att den omöjliga är den enda säkra. 

Det radikala 1880-talet löste upp ståndssamhällets idiotiska bojor, sant, men inte främst för kvinnorna, de kunde inte få en plats i frigörelsen, en slags feminism grodde, men det var långt innan rösträttskampen och demokratin, de blev istället offer, kvinnosaken till trots. En slags yttrandefrihet växte, men sedlighetsåtalen fällde de frispråkiga, en slags äktenskaplig jämlikhet diskuterades, men det var männen som tog för sig, kvinnorna förblev. Det reaktionär hade fortfarande samhällsmakten.

Och i detta skulle hon verka och skriva, varför hon alltså skrev och gick under. 38 år ung tar hon livet av sig, sörjd och saknad, men användbar som råmaterial när Strindberg skriver fröken Julie. Och han tyckte om hennes största roman ”Fru Marianne”, men tog sedan avstånd eftersom han trodde att hon tillhörde det konservativa lägret. 

En lust att leva? Jodå, som man i medelklassen med god ekonomi, absolut. Men som äktenskapsbunden medelklasskvinna från lilla Hörby, inte fullt så lustfyllt. Då öppnade sig en annan utväg. Ensam med en rakkniv på ett hotellrum i Köpenhamn. 

Kulturdebatt har följt på Åsbrinks bok, men verkligen –  den är spännande, lättläst och utförd med stor ömsinthet.