Men orkestern var i högform redan från början i denna på många sätt okonventionella konsert. Så startade man till exempel med en symfoni och ur den den sista satsen, Antonin Dvoraks 9:a, Från Nya Välden, där samtliga instrumentsektioner fick briljera.
Bättre öppningsnummer är svårt att föreställa sig – som bleckblåset glänste. Däremot hade slagverksblecket bara en enda insats med sin cymbal.
Redan i andra numret var det dags för den solist som med sin professionella mångsidighet skulle sätta sin prägel på kvällen, Pia-Karin Helsing, i denna första avdelning som dramatisk sopran.
Med självklar höjd och sublima avfraseringar gestaltade hon Amelias andra aria ur Maskeradbalen (Morro, ma proma in grazia), den där den arma kvinnan ber att åtminstone få se sin son, innan hon straffas med döden för sin förmodade otrohet. I den svenska versionen av operan med kungen Gustaf III, som innan han dör intygar, att hon aldrig ”kränkts”.
När hon före paus återkom med Elisabeths Hälsningssång (Dich teure Halle) ur Wagners Tannhäuser, var vi flera som konstaterade att denna vackra aria var onödigt kort – i synnerhet för att vara Wagner.
Mellan ariorna fick vi möta konsertens andra färgstarka solist, Torbjörn Näsbom på nyckelharpa, nyvorden riksspeleman med guldmärke och liksom kvällens dirigent Per-Erik Andersson violinist vid Norrlandsoperans Symfoniorkester.
Näsbom, just hemkommen från en turné på kontinenten, framförde Bachs första violinkonsert på nyckelharpa. Originellt och väl framfört, men jag tillåter mig att undra varför – och om stycket inte hade klingat bättre på fiol?
Kanske ett sätt att höja nyckelharpans status? Och att förstärka konsertens karaktär av crossover? Det kan man säga att konsertens andra del ägnades åt, med den äran och festligt.
Mer eller mindre symfonisk folkmusik, en genre som tycks växa i popularitet och antal framföranden, av Näsbom karakteriserad som pampig i Dubées arrangemang av Viksta-Lasses Eklundapolska nr 3.
I denna avdelning visade också Pia-Karin Helsing sin färdighet både som violinist och som cellist, ackompanjerande sin egen sång i extranumret What a wonderful world av Louis Armstrong.