Kompositören och trumpetaren Akinmusire kom till NBB inför turnén i länet med rykande färskt material. Så purfärskt att låtarna inte ens hunnit få namn. Men redan i ”Låt ett” kunde vi skönja strukturen i upplägget i de nio låtar kvällens knappa två timmar bjöd på: Ett finstämt intro med en tassande rytmsektion följt av några melodislingor av Akinmusire. Och genom hela låten låg Britta Virves och strödde sprött pianoglitter som fick musiken att lättsamt skimra. Kristian Persson, Karin Hammar och Michal Tomaszczyk på trombone gav ytterligare kontur. I ”Låt två” förfinade Akinmusire ytterligare sitt instruments uttrycksmöjligheter. Att få en trumpet att stundtals låta som när Stan Getz lirade som lenast på sin tenorsax – det är inget mindre än häpnadsväckande. Därtill bländande vackert.
Ambrose Akinmusire är en rätt ny bekantskap för mig. Men som ni redan förstått en mycket angenäm sådan. Men det är ingen duvunge, han har vunnit stora priser, bland annat den prestigefyllda Thelonious Monk International Jazz Competition.
”Låt tre” inleddes med en förförisk duett med Virves piano och Akinmusire i en komposition så uppsluppet lekfull att den hade fått Debussy på gott humör. Och Håkan Broström på altsax kompletterade med en fin ton och ett återhållet snyggt solo. Överhuvudtaget var NBB på tå denna afton med en stolt Joakim Milder på podiet. Spelglädje och precision, och tro sjuttsingen det när man har en sådan stjärna i bandet. Man skärper till sig helt enkelt.
På samma sätt som det gick att höra klanger från Pharoah Sanders i ”Låt ett” fanns i ”Låt fyra” en omisskännlig Bebop-aktig studsighet som friskade upp. Överlag var arren sobra – ibland kunde det vara lite slätstruket i gammal god big-band tradition. Inget fel i det, men inget direkt nytt. Robert Nordmark och Mats Garberg gjorde stadiga insatser med sina tenorsaxar med eleganta övergångar där Petter Olofsson på bas och Sebastian Ågren på trummor elegant fångade upp och sydde ihop låten. Och jag kan inte släppa känslan att det finns påtagliga impulser från klassisk musik i Ambrose Akinmusires kompositioner eller är det bara de förfinade arren som för tankarna dit?
Extranumret ”Enya” var av äldre märke – en kärlekssång toppat av vassa diskanter från trumpetsektionen och där Dan Johansson på flügelhorn gav prov på det som kännetecknade kvällen; precision och lekfullhet.