Robert Wells Trio: A tribute to Charlie
Stora Salen, Kulturens Hus
Lördag 26 oktober
Jag ska villigt erkänna att jag inte alltid fallit pladask för Robert Wells artistiska kreationer, och mer än en gång har jag avfärdat hans Rhapsody in Rock-balunser som plågsamt bombastiska tillställningar, all musikalisk fingerfärdighet till trots. Men när Wells gästar Luleå i en behändig triokonstellation med rytmmonstret Roine Johansson på trummor och likaledes dundervirtuose Lasse Risberg på bas i ett musikaliskt helfigursporträtt av mentorn Charlie Norman kan jag inte annat än hissa vit flagg. Inför spelglädjen, det genomsympatiska anslaget och inte minst den fascinerande mångfald som Charlie Normans musikaliska gärning rymmer.
Här tecknas bilden av en musikantisk renässansmänniska som lystet högg för sig av allsköns musikaliska delikatesser som han med lika delar respektlöshet och genuin respekt omvandlade till något högst eget. Den svenska folkmusik som genom hela livet stod ludvikasonen Norman nära representeras genom en stjärnhimmelsklar jazztolkning av Visa från Rättvik, och Wells gör oss också uppmärksamma på att Charlie Norman fick norska musikreaktionärer att tugga fradga av vrede när han redan 1949 vågade sig på en underbart vanvördig boogiefiering av Griegs Anitras dans. Huruvida den tungvrickande och inte så litet ekivoka version av Säkkijärven Polka väckte motsvarande anstöt vet jag inte, 2013 väcker dess hysteriska ekvilibristik mest ohämmad munterhet. Från Charlies psalmskiva hämtas en ljuvlig Blott en dag, medan vänner av mer traditionell jazz får sitt lystmäte genom grymma tolkningar av standards som Erroll Garners Misty och Duke Ellingtons Caravan. Jazzen i all ära, merparten av kvällen utspelas ändå i de musikaliska gränstrakter som var Normans egna territorium – boogie woogie – och man inser efter den ena stenhårda boogie-dängan efter den andra att karln nog med fog kan kallas Sveriges första rocker, och att hans kärlek till svänget inte hämmades av onödig nostalgi; så hör också hans läckert sjuttiotalsfunkiga ekiperande av Gershwins Rhapsody in blue till kvällens höjdpunkter från svängologisk synvikel .
I Robert Wells’ anekdotstinna mellansnack ges många nycklar till såväl hans eget som Charlie Normans liv och deras långa vänskap och samarbete, och även Wells egna skapelser bidrar till den överdådiga helheten, liksom en briljant eloge till dennes och Charlie Normans gemensamme, oförliknelige förebild Victor Borge. Allt sammantaget, en fröjdefull hyllning till det tillåtande musikanteriets mästare, vars arv Robert Wells och hans vänner med uppsluppet respektfull virtuositet förvaltar.
Anders Lundkvist