Alla musikupplevelser måste naturligtvis bedömas i relation till sitt sammanhang, men det blir aldrig tydligare än i fallet Ice music. Rent akustikmässigt finns det kanske egentligen en del att anmärka på under The Balkan Love Story, Ice musics femte gästspel för säsongen, men det gör inte så mycket när musiken avnjuts i ett snöpalats där isen – själva vintern – stundtals är så närvarande att den känns som en sjunde medlem i bandet.
Kvällens band består till hälften av norrbottniska folkgruppen Evighetens orkester – Jani Ruuskanen, Anders Bo Erikson och Petter Alatalo – och därtill av universitetsadjunkten Tommy Lakso på gitarr, Kalixviolinisten Samuel Lundström och Norrbotten NEO-slagverkaren Daniel Saur. Det börjar en smula trevande med fransk jazz, och ljudbilden känns mellan varven lite tunn – vilket naturligtvis kan vara en av svårigheterna i att arbeta med is. Esset i rockärmen sparas till ett par låtar in, när Jani Ruuskanen stiger ner till mikrofonen och presenterar den finska tangon Satumaa. Jag är inte helt säker på att jag inte hittar på, men jag tycker mig höra ett sus genom publiken.
Tango är kanske inte det första en väntar sig av ett band som utger sig för att bjuda på en balkansk kärlekshistoria, men att förena ljuv finsk melankoli med isinstrument är ett självklart lyckat val i samma stund som Jani Ruuskanen börjar sjunga. Där ljudbilden stundtals lämnat en del i övrigt att önska fyller den nu ut hela konserthallen, inte minst tack vare Ruuskanens stämma, och den omgivande isen känns liksom delaktig i musiken.
Därefter samsas fler vemodiga finska sånger med mer lekfulla inslag som alla har en försiktig balkantwist även om alla inte har ursprung på halvön. Romska jazzgitarristens Django Reinhardts lekfulla Douce ambiance blir ett härligt möte mellan samtliga musiker och ger upphov till visst gung på läktarna. Jazz manouche-stycket For Sephora är ett kraftprov av Samuel Lundström med tillhörande isfiol. Busvisslingarna liksom det dova mullret av tumvantsapplåder vill inte dö ut när han till slut tystnat. Jani Ruuskanen anmärker att fiolen borde smälta som han spelar, och det känns inte långt ifrån sanningen.
Pressläggning kryper närmare och närmare, men det är svårt att slita sig från det magiska som pågår på Gültzauudden. Efter hela tre säsonger av amerikanske Tim Linharts ismusikupplevelser borde inramningen kanske börja kännas gjord. Men att uppleva musik i Gültzaus isgrotta fortsätter att vara engagerande och imponerande.