Det är alltid spännande med Norrbotten Neo. Man vet aldrig vad man ska vänta sig. Även en någorlunda ambitiös konsertbesökare som läst programmet i förväg och kanske även googlat på någon av kompositörerna, har svårt att föreställa sig det som ska komma.
Under konsertens rubrik, Beautiful screams, undersöks relationen mellan den mänskliga rösten och instrumenten. Fyra olika kompositörer presenterar sina idéer kring detta.
Songs without voices av britten Oliver Knussen söker essensen av den mänskliga rösten för att översätta den till instrumenten. Jag blundar och föreställer mig en hop människor som frambringar de toner jag hör, liksom för att göra en översättning tillbaka från instrumenten till rösten. Det blir en intressant övning. Kanske inte det Knussen tänkte, men även jag som åhörare kan väl få experimentera.
De tre återstående kompositörerna är alla italienare. Salvatore Sciarrino har i Le voci sottovetro(Röster bakom glas) inspirerats av medeltida madrigalsång. Monica Danielssons mjukt sonora mezzosopran tar plats bland instrumenten, inte som solist, utan som en lyhörd medspelare. Hennes stämma är skickligt kontrollerad och frammanar bilden av av en fjäril inkapslad i ett block av glas.
I Due poesie francesi d'Ungaretti av Stefano Gervasoni pågår en intim och intensiv kommunikation mellan röst och instrument. Norrbotten Neo lockar Monica Danielssons röst att ljuda; ömsom genom ett försiktigt pillande, ömsom mer provocerande och rivande. Så byter de roller. Rösten manar på med låga, långa toner och instrumenten följer efter som ett fladdrande eko. Danielsson sjunger, talar, suckar och instrumenten svarar. Fascinerande, på min ära!
Konsertens avslutande verk, Cantus av Philippe Hurel, är en hyllning till till det franska språket, med en idé om att kompositörens modersmål ligger som en skugga under den franska texten. Sopranen Jeanette Bjurling inleder med en tunn, knappt hörbar ton, som återkommer då och då som en konstpaus i det i övrigt mycket ord- och tonrika verket där Bjurling pratsjunger med stråkarna, småpladdrar med marimban och drar med sig orkestern i en intensiv diskussion. Vad gäller rytm, intonation och artikulations är det oerhört avancerat och mycket spännande att uppleva.
Det här var det bästa jag kunde ha tagit mig till en kväll som denna, då jag var trött och lite stressad. Såväl sångarna som instrumentalisterna bjöd med utomordentlig skicklighet på fascinerande musik som gav både vila och energi.