”Här var det en jävla massa folk” är det första som sägs efter att Musikens makt invigts med klippandet av ett rött band. Det är Könsförrädares ena vokalist Janinne Sandström Oja som står för uttalandet. Det låter genuint. Men då gräsmattan framför den enorma Gallärenscenen på sin höjd är åt åttondelsfull så kan jag inte göra annat än att tolka det sarkastiskt. Det hindrar som tur är inte Könsförrädare från att leverera. Musikaliskt låter det helt fantastiskt.
Fast en spelning är mer än hur samspelt bandet är. En spelning är mer än ljudkvalitén och att alla lyckas hålla takten. En spelning är en symbios mellan uppträdare och åskådare, mellan band och publik. Och trots att publiken sakta växer under den 40 minuter långa spelningen så rör sig bandet mer på scen än vad alla i publiken gör tillsammans, och då är de – Könsförrädare – ganska stillastående. Just denna spelning är en trasig partikelaccelerator, de politiska texterna skickas ut med hög energi, istället för att krocka med publikens energi och skapa en vacker explosion, så rinner det ut i ingenting.
Det hjälper inte heller att de aftonens solstrålar eliminerar allt vad ljus- och rökeffekter heter. Det är synd. Det är ordet som dominerar mitt huvud. Synd och skam att de ska behöva spela så tidigt.
Ett mellansnack består utav kärleksförklaringar till festivalen, att det är ”bullshit” att det inte finns nog kvinnliga akter att boka, och avslutar med ”Vi hyllar festivalen med vår feministrock”. Perfekt levererad sådan, av ett ytterst tajt band som är på hemmaplan, en vacker afton på Gültzauudden. Många ingredienser för att skapa en magisk spelning, tyvärr inte tillräckligt många.
(Korrigerad 16/8)