Ma är japanskans tecken för tomhet, glapp, ockuperat utrymme och rumslighet. Det kan också beteckna gudaväsen, tid, massa, minne och också – en mor. Så beskriver förlaget Ida Börjels nya bok, vackert formgiven av författaren tillsammans med Nina Ulmaja i kraftigt vitt papper med blyertsgråkantade sidor.
Ida Börjel som tidigare gett ut Sond (2004), Skåneradio (2006) och Konsumentköplagen: juris lyrik (2008), samtliga på OEI förlag, har med Ma skrivit en ny bok med samma konsekventa precision men av en helt annan karaktär.
Om de tidigare arbetade med humoristiska och konceptuella tillvägagångssätt som undersöker språkanvändning inom institutioner – också litteraturen kan sägas vara en sådan institution för undersökning hos Börjel, håller Ma ett genomgående allvarligt stämningsläge.
Texten tar sin början i kontinenters lossbrytande ur varandra, där Gondwana bröts ur Pangaea och bildar Laurasien. Det är en våldsam separation som förändrar jorden för alltid. Så som för den gravida moderkropp som öppnats, i bäcken och livmoder tänker jag, och burit ett barn.
I högerställda dikter rasar världens lidande och död, med Lampedusa, Tahrirtorget, bussen mot Ramallah.
Under rubriker från A–Ö blandas fragment från nutida och historiska naturkatastrofer, våld och övergrepp, de som lidit och gått under, i en mörk och kaotisk rörelse. Det diktjag som glimtvis skymtar tycks vara skyddslöst intaget av flödet av förstörelse, en destruktivitet som är oåterkallelig genom textens omkväde ”fanns”:
/…/”frysta, paralytiska fanns, avstannade
som inför ett dödshot; den ensamheten
hur solljuset skär sig i mjölkdiset
ensam i upprepningen; hur många tänder
kvar på kammen; sängspjälor av järn
huvudet är vitt, där de slår spjälornas
skuggor och i skuggorna nattsländor”/…/
Inger Christensens Alfabet, som inledningsvis citeras, är den självklara mot-intertexten till Ma. Där gjordes ett frambesvärjande av verklighetens pågående skönhet, också på bokstavsrubrikvis, men runt ett tillitsfullt ”finns” som i ”aprikosträden finns”. Hos Börjel finns ingen Christensensk hänförd fascination inför språk och liv. I Ma handlar det i stället om en nödvändighet att uppfinna språket på nytt: genom att tvinga in den förlust som ska gestaltas i en litteraturens efteråt, samtidigt som texten gör motstånd mot att överge det som en gång ”fanns” genom att skriva det och behöva lämna det:
/…/ ”jag vill inte skriva det här
vill inte förmå mig att skriva
jag äcklas inför ordnandet
en våldshandling ordnandet
av döden till ro” /…/
Det är på bokstaven M som i ”mor” som diktjaget träder fram som en person, med en egen berättelse, och bildar en andra rekylpol för yttervärldens sönderfall. Här har dikterna bytt sida, blivit vänsterställda, som i ett plötsligt tidsligt inbrott i bokens annars associativa underordning av språkmassan på onumrerade sidor. Även under bokstaven X koncentreras bokens horisontella spänning genom att texten än en gång blir (också) vänsterställd, och jaget befinner sig i korset, vid en grav, i ren förtvivlan. Så blir boken till ett föremål eller en plats för det jaget inte kan, inte vill, inte förmått härbärgera: att följa rörelsen mellan ”finns” och ”fanns” hela vägen. Ma är trösterik i det då den lyfter fram litteraturens kraft att verka och att upplåta sig till att vara rummet som håller det spänningsförhållandet. Men det är också det enda sättet Ma är trösterik på. I sitt fasthållande av intervallet mellan ”finns” till ”fanns”, gestaltas själva lossslitandet i förlusten på ett så smärtsamt vis att jag inte vill stanna i boken mer än nödvändigt. Jag läser Ma som ur ett existentiellt tillstånd innan sorgen blir möjlig; fastklamrandet vid vreden och skulden, vid otillräckligheten i att själv vara vid liv; vad som helst för att inte förlora de vi älskar.