Litteratur
samlad poesi
Författare: Sandra Holm
Översättning Cecilia Stenroth
Förlag: Aska
Det är poesi med tyngd och mening, klangen är självklar och säker. Världen är som alltid något att ta spjärn emot men hennes förtvivlan orkar nu med något som är tyngre än desperationens utrop och yttre gestik, nämligen den sublimerade stillheten. Den desperata viljan spränger inte längre formen utan bär upp den, den språkliga säkerheten gör tjänst i något annat än vilt experimenterande.
Exempelvis en stillhet som i fin haiku, andlöshetens ögonblick som förklarar allt: ”Trädens stammar står stilla/ medan jag går förbi/ undervisar månen jorden”.
Citatet är hämtat ur Sandra Holms sista diktbok, ”dansa bort mitt missmod” från 1982, fem år innan hennes död. Den fina översättningen är Cecilia Stenroths. Efter 1973 och samlingen ”Inlandsbilder” skrev Holm endast på danska. Här i de sena dikternas destillat har språket funnit sig, det söker inte längre så förtvivlat utan är vackert och nästan tillfreds. Det kontraproduktiva identitetssökandet har lagts undan, världen och jaget kommunicerar äntligen jämbördigt. Det är då som poetisk visdom kan träda till, det är en förlust att den inte fick fortsätta sin utveckling.
”Samlad poesi” sträcker sig från 1973, översättningar och danska originaltexter visar Holms språkliga utveckling. Det är svårt att hitta säregenheterna i ett grannspråk, troligen svårare än i mindre besläktade tungomål. Men Sandra Holm hittade hem till sist. Det tre volymerna i samlingen är ”inlandsbilder”, ”att kalla samman djuren” och ”dansa bort mitt missmod”.